"There is a serious danger that fire policy will be developed on the basis of work carried out in the context of the market place rather than being underpinned by research which has been subjected to full process of academic rigour and peer review" Professor D Drysdale (European Vice-Chair, International Association of Fire Safety Sciences) and D T Davis (Chair of the Executive Committee, Institution of Fire Engineers). Fire Engineers Journal 61, 10, 6-7

Contributors Content Homepage Useful links Research Advice About us Contact us	”Gamla inkissade revir” Att bryta mönster och upprätthålla normer som kvinnlig brandman Abstract Titel: ”Gamla inkissade revir”: Att bryta mönster och upprätthålla normer som kvinnlig brandman Författare: Mathias Ericson och Malin Rutström Handledare: Susanne Grandin, Lennart Svensson Institution: Sociologiska institutionen, Göteborgs universitet Typ av arbete: Uppsatsarbete 20 poäng, fördjupningskurs 1-2 Antal sidor: 79 Syfte: Att undersöka hur könsstrukturer kan fungera och hur dessa kan komma till uttryck på individnivå utifrån exemplet kvinnliga brandmän. Problemformulering: Hur förhåller sig de kvinnliga brandmännen till föreställningen om brandmannayrket som maskulint, respektive föreställningar om kön och hur påverkar detta deras möjligheter att skapa självförtroende i sin yrkesroll, samt möjligheterna att av andra bli respekterade som brandmän? Metod: Kvalitativa intervjuer med sex kvinnliga deltidsbrandmän och en kvinna som sökt tjänst som brandman. Huvudresultat: Genom sitt yrkesval bryter informanterna mot könsstrukturer, vilket medför möjlighetskostnader bland annat i form av ifrågasättande av deras identitet. Brandman och kvinna uppfattas av många som en självmotsägelse vilket informanterna tvingas förhålla sig till. De identifierar sig själva som kvinnor, men till följd av yrkesvalet riskerar de att bli uppfattade som maskulina. Genom att hävda att kvinnor har egenskaper som är viktiga för arbetet och segregera yrket vertikalt, försöker informanterna undvika ifrågasättandet av deras identitet som kvinnor samtidigt som de kan finna sin roll i yrket. Då förändringar av könsstrukturer tycks vara en tidskrävande process, kan kvinnors inträde i brandmannayrket framförallt bidra till en förändring av föreställningar om yrket, men på sikt kanske även av könsstrukturer.
Contributors Content Useful links Research Advice Homepage About us Contact us	Förord Vi vill här passa på att tacka Susanne Grandin för att hon, genom att alltid ha tagit sig tid att lyssna och ge goda råd, varit ett otroligt stort stöd under vårt arbete med denna uppsats. Under perioder av förvirring har hon lyckats förklara för oss vad vi tänker. Vi vill även tacka Lennart Svensson som under arbetets slutskede gav oss givande synpunkter och goda råd. Av samma anledning vill vi även ge ett stort tack till Kristofer Benjaminsson, Jenny Bengtsson och Fredrik Svensk. De har varit ett stort stöd genom att hjälpa oss med korrekturläsning och diskussioner kring våra idéer. Vi vill även tacka de räddningstjänster vi varit i kontakt med för hjälp och visat intresse. Framförallt vill vi dock tacka våra informanter som delgivit oss sina funderingar och berättelser om sina erfarenheter. Utan er hade detta arbete inte varit möjligt. Mathias Ericson och Malin Rutström.
	Innehållsförteckning 1. Inledning 1.1 Bakgrund Räddningstjänsten i Sverige 1.2 Tidigare forskning Kvinnor i utryckningsstyrka och Brandman - och kvinna? Real Heat 1.3 Disposition 2. Syfte och problemformulering 3. Metod 3.1Urval 3.2 Intervjuguide 3.3 Intervjuerna 3.4 Metod för analysen 4. Teoriavsnitt 4.1 Kvinnor i mansdominerade yrken 4.2 Teorier om kön Biologiskt kön och genus Den heterosexuella matrisen Kön som struktur Gender bendings och (o)möjligheten att förändra könsstrukturer Kön och identitet 5. Analys 5.1 Vägen till yrket 5.2 Brandman - och kvinna? Pojkflickor och manhaftiga damer Kvinnlig brandman - och heterosexuell? Reglering av sitt kön 5.3 Kvinna - och brandman? Jargongen på arbetsplatsen Kvinnorna som hot mot bilden av brandmannen Upplevelse av särbehandling 5.4 Kvinna och brandman Symboliskt och praktiskt tillträde Den heterosexuella normen och särartstänkandet Särart som retorik Särartstänkandets nackdelar Att finna sin roll i yrket 6. Slutdiskussion - Att bryta mönster och upprätthålla normer Sammanfattning Litteraturförteckning Bilaga: Intervjuguide

Background

1. Inledning

Bilden nedan är hämtad ur en artikel i Aftonbladet från 1995. Den ryms på en halv sida och under den läser man i stora svarta bokstäver: ”- Här känner jag mig trygg”. Bilden föreställer tre barbröstade brandmän med en kvinna i sina armar. Kvinnan är Lill-Marit Bugge och det är hennes kommentar som tillsammans med bilden skall fånga läsarens intresse. Artikeln handlar inte om brandmannayrket i sig utan om maskulinitet. I artikeln diskuteras arbetarklassmannen som det maskulina idealet och för att illustrera detta gör artikelförfattaren ett reportage om Lill-Marit Bugges besök på en brandstation.

I reportaget om detta besök berättas det att brandmännen hade en så starkt maskulin utstrålning att Lill-Marit Bugge nästan höll på att begå ”äktenskapsbrott”:

- Det här var en trevlig miljö för en dräktig kvinna, sa Lill-Marit och log pillemariskt, men besinnade sig vid tanken på sin älskade fästman.
Brandmännen skrattade nervöst, de representerar den sista manliga utposten och måste hålla stilen.

Vårt val av ämnesområde för detta arbete är delvis av samma anledning som vi antar att man i artikeln ovan valt att besöka en brandstation. Vi upplevde att det fanns föreställningar om ”brandmannen” som var kopplade till föreställningar om maskulinitet. Sedan tidigare var vi intresserade av genusforskning och kontrasten mellan föreställningen om ”brandmannen” och föreställningar om femininitet gjorde att vi fann ämnet intressant.

1.1 Bakgrund

Efter att ha försökt strukturera våra tankar kring ämnet kontaktade vi ett par räddningstjänster i Västsverige. De visade stort intresse för vårt arbete och vi har under arbetet med uppsatsen träffat dem vid ett par tillfällen för utbyte av idéer. Denna kontakt har vi upplevt som mycket positiv. Framförallt har de varit ett stort stöd genom att de utan att ställa krav eller försök till styrning visat intresse för vårt arbete
För att få en historisk överblick gjorde vi en genomgång av artiklar i dagstidningar publicerade mellan 1970-1999. Förutom de artiklar vilka behandlade kvinnor inom brandmannayrket valde vi att även studera artiklar om kvinnor inom militär- och polisyrket. Studien gjordes som ett delmomenten i en teoretisk kurs och kom att resultera i en analys av hur de första kvinnorna inom dessa yrken behandlades i media. Denna studie kom att ha stor betydelse för vår avgränsning av ämnet. Vad vi fann då vi började analysera artiklarna var att den debatt som fördes kring kvinnor inom polis- och militäryrket under 1970-talet hade stora likheter med den debatt som förts kring kvinnor inom brandmannayrket sedan mitten av 1990-talet. I den tidiga debatten kring kvinnliga militärer och poliser fokuserades debatten framförallt på kvinnors kapacitet och syftet med kvinnor inom yrket. Allt eftersom fler kvinnor kom in i dessa yrken förändrades debatten till att under 1980-talet i större utsträckning fokusera på kvinnornas situation i yrket, exempelvis sexuella trakasserier och löneskillnader. Någon motsvarighet till sådan förändring av debatten har, enligt vad vi funnit, inte skett för brandmannayrket. Istället fokuseras den samtida debatten på huruvida kvinnorna är kapabla att arbeta som brandmän, varför de valt att söka sig till detta yrke, vad syftet är med fler kvinnor inom yrket och så vidare. Detta tror vi beror på att det fortfarande finns få kvinnor inom yrket och att räddningstjänsten därigenom är i en liknande fas av jämställdhetsarbetet som polis- och militäryrket var under 1970-talet. Vad vi fann intressant med denna fas var att det ter sig vara en period då föreställningar ifrågasätts och därigenom blir ”synliga”.
Under arbetet med artikelstudien började vi fundera på hur vi skulle avgränsa ämnet. De alternativ vi ansåg intressanta var att antingen inrikta oss på män inom brandmannayrket och deras inställning till kvinnor som brandmän, eller hur kvinnor upplever det att arbeta inom yrket. En kombination av dessa perspektiv hade givetvis varit intressant, men detta ansåg vi omöjligt att genomföra med den tidsbegränsning denna uppsats har.
Vi valde att inrikta oss på hur kvinnorna upplevde det att arbeta som brandmän. De frågeställningar vi intresserade oss för var dock inte yrket i sig eller situationen på arbetsplatsen, utan snarare hur de upplevde det att söka sig till ett mansdominerat yrke och hur de förhöll sig till föreställningar om yrket. Detta var preliminära frågeställningar som successivt kom att preciseras, ifrågasättas och motiveras under arbetets gång.
Vi ansåg att vi behövde en större inblick i ämnet för att kunna formulera konstruktiva frågeställningar och finna lämplig metod vilket vi gjorde genom att försöka skapa oss en uppfattning om vad som gjorts tidigare på området. I följande avsnitt kommer vi presentera tidigare forskning på området för att sedan precisera studiens problemformulering och syfte i förhållande till detta. Innan vi redogör för tidigare forskning kommer dock en presentation av den svenska räddningstjänsten.

Räddningstjänsten i Sverige
Räddningstjänsten är en kommunal institution och ansvarar bland annat för insatser vid bränder, utsläpp av olja och kemikalier, översvämningar och trafikolyckor. Det finns 254 kommunala räddningstjänster i landet och ca 18 000 anställda brandmän och befäl. Räddningstjänstens anställda är indelade i insatsstyrkor vars storlek avgörs av den uppskattade riskbilden och detta varierar därigenom mellan olika orter. De minsta styrkorna utgörs av ett befäl och en brandman, medan de största kan bestå av 15 brandmän. Heltidsanställda brandmän finns framförallt i stora och medelstora kommuner, medan det i mindre kommuner är vanligare med deltidsstyrkor. Deltidsanställda brandmän har ofta andra arbeten vid sidan om och deltar endast vid utryckningar och övningar. I Sverige fanns det under 1999 ca 3700 heltidsanställda och 10 200 deltidsanställda brandmän. Antalet kvinnliga heltidsanställda är ca. 14 och för deltidsanställning ca. 150. Dessa siffror är beräknade efter antalet månadsavlönade, vilket innebär att det inte enbart rör sig om fast anställda utan även exempelvis projektanställningar.
Till skillnad från många andra yrken där utbildning ofta föregår anställning, får man som regel sin brandmannautbildning först efter det att man anställts. De formella kraven för att få anställning som brandman är 3-årig gymnasieutbildning eller motsvarande och Arbetarskyddsstyrelsens grundkrav på fysisk arbetsförmåga (AFS 1995:1). Förutom dessa formella krav tillkommer ytterligare krav och tester som räddningstjänsterna själva tillämpar. Det finns därför stora skillnader såväl mellan som inom räddningstjänsterna. Genomgående är kraven för deltidsanställningar lägre än för heltid, vilket bland annat motiveras med att man annars skulle ha svårt att få tag på personal. Anledningen till grundkraven på fysisk kapacitet är bland annat att de som anställs måste vara kapabla till att rökdyka vilket innebär stor fysisk och psykisk press. I många andra länder, som exempelvis USA, utförs rökdykning dock av särskilda styrkor.

1.2 Tidigare forskning

Som vi tidigare nämnt har frågan om kvinnor som brandmän aktualiserats sedan mitten av 1990-talet. Den forskning som finns att tillgå om kvinnor inom räddningstjänsten är knapp. I Sverige har det, enligt vad vi funnit, bara gjorts två studier på området, Kvinnor i utryckningsstyrka samt Brandman - och kvinna?. Vi har även funnit en amerikansk studie som heter Real heat. Den amerikanska och de svenska studierna skiljer sig mycket åt då de svenska undersökningarna framförallt fokuserar på kvinnors fysiska förutsättningar och rekryteringsförfarandet, medan Real Heat i större utsträckning behandlar kvinnors upplevelser av att arbeta inom yrket. Vi kommer först att presentera de svenska undersökningarna för att sedan redogöra för den amerikanska studien. Vi avser också att visa på skillnader mellan studierna och presentera dess relevans för vårt arbete.

Kvinnor i utryckningsstyrka och Brandman - och kvinna?
Kvinnor i utryckningsstyrka var ett projekt som genomfördes av Stockholms Brandförsvar i samarbete med Arbetslivsinstitutet under 1997. Projektet innebar utbildning och projektanställning av 8 kvinnor under drygt 10 månader. Syftet var att:

…utifrån praktiska erfarenheter av kvinnors tjänstgöring inom utryckningsstyrka komma till klarhet med kvinnors potentiella möjligheter att arbeta i utryckningsstyrka och att utifrån erfarenheterna under praktiken/tjänstgöringen på stationerna utvärdera nuvarande rekryteringsmodell och ev. utarbeta en ny eller till vissa delar förändrad testmodell.

De frågeställningar man utgick från är alltså desamma som präglade debatten om kvinnliga poliser och militärer under 1970-talet. Projektet hade en praktisk inriktning och den rapport vi tagit del av är en dokumentering av detta projekt samt sammanfattning av Arbetslivsinstitutets utvärdering.
Slutsatserna som presenteras i rapporten är, vad gäller rekryteringen, att tydligare informera om hur testerna skall genomföras och på vilket sätt testerna är arbetsrelaterade. Vad gäller kvinnors potential att arbeta inom utryckningsstyrka uppstod det dock problem. Eftersom endast åtta kvinnor medverkade och tjänstgöringen på stationerna begränsats till ungefär sju månader var det svårt att dra några generella slutsatser.
Den andra undersökningen som gjorts är Brandman - och kvinna?. Denna utredning utfördes av Räddningsverket på uppdrag av regeringen och publicerades 1997. Dess syfte var ”att utreda vilka åtgärder man bör vidta för att förbättra rekryteringen av kvinnor till kommunal räddningstjänst”. Då utredningen utfördes fanns i Sverige ett 70-tal deltidsanställda kvinnliga brandmän men ingen med heltidsanställning. Utredningen består av åtta delstudier vilka ligger till grund för förslag på åtgärder för att underlätta rekryteringen av kvinnlig personal. Delstudierna behandlar bland annat genusteorier, rekryteringsförfarande vid olika brandstationer i Sverige, könsstrukturer i mansdominerade organisationer samt enkätundersökning och intervju med kvinnliga brandmän. Det ingår även redovisning av och kommentarer kring jämställdhetslagstiftning och arbetsmiljöföreskrifter. Utredningen utmynnar i fem förslag på åtgärder: förändra attityder till kvinnliga brandmän, informera om rekryteringskraven och därigenom ge de sökande möjlighet att förbereda sig inför testerna, utarbetandet av en mer enhetlig testmodell, utveckla materiel, teknik och metoder samt forska om de fysiska och psykiska krav som yrket ställer.

Vi anser att det finns anledning att förhålla sig kritisk till båda dessa undersökningar. Vad beträffar Kvinnor i utryckningsstyrka gäller vår kritik främst projektets syfte, nämligen att genom ett projekt där 8 kvinnor deltar kunna klargöra kvinnors potentialer inom utryckningsstyrka. I utvärderingen av projektet framhålls det att tidsbegränsningen omöjliggjorde fullföljandet av detta syfte. Men den främsta bristen anser vi är valet att låta 8 kvinnor representera kategorin kvinnor utan reflektion över de variationer som kan finnas inom denna kategori. En annan brist i utredningen är att uppgifter som borde vara av intresse för utvärderingen av projektet enbart nämns i förbigående. Ett exempel på detta är att ingen av projektdeltagarna hade klarat testerna för rökdykning vid praktikens början, men efter en månad hade en av deltagarna börjat rökdyka som ordinarie rökdykare och före praktikens slut hade samtliga uppfyllt minimikraven för rökdykning. Detta nämns dock bara i förbigående utan någon diskussion om innebörden av dessa uppgifter vilket vi tycker är underligt eftersom uppgifterna faktiskt kan sägas belysa något om dessa kvinnors potentialer inom utryckningsstyrka. Uppgifterna visar att den fysiska kapaciteten, vilken ofta åberopas som det främsta hindret för kvinnor inom yrket, efter drygt ett halvår genomgått en betydande förändring. En annan brist i utredningen är att Stockholms brandförsvar har mycket högt ställda krav vid sina rekryteringar. Projektets utvärdering av dessa tester har därigenom en begränsad tillämpbarhet i övriga landet.
När det gäller Brandman - och kvinna? är flera av delstudierna intressanta var för sig. Det sätt på vilket de presenteras i rapporten och de slutsatser som dras utifrån dem innebär dock en brist. Delstudierna behandlar skiftande ämnen, såsom kvinnors erfarenheter inom yrket, normer och föreställningar kring kön samt forskning om de fysiska krav som yrket ställer. Ambitionen tycks vara att täcka in så många områden som möjligt. Men eftersom varje delstudie bara ges ett litet utrymme blir de endast kortfattade och översiktliga i sin framställning. Ett exempel på detta är Hanna Westbergs studie Föreställningar om feminina och maskulina egenskaper där hon på åtta sidor bland annat gör en idéhistorisk översikt över teorier och föreställningar kring begreppen manligt och kvinnligt, redogör för olika socialisationsteorier samt presenterar resultat från sin egen empiriska forskning om ”könsmärkning” av yrken. Ytterligare ett exempel är presentationen av en intervjuundersökning med sex kvinnor som tidigare arbetat som heltidsbrandmän, där 17 teman presenteras på 8 sidor.
Den delstudie vi funnit mest intressant för vårt arbete är Ulrika Lorentzis studie Könsstrukturer i mansdominerade organisationer. Förutom en översikt över teorier och forskning inom detta område, har Lorentzi gjort en analys av hur brandmannen skildras i populärkultur. Hon har gjort en genomgång av några filmer och barnböcker för att undersöka vilka föreställningar om brandmän som finns i dessa. Vad hon finner är att brandmän ofta förekommer i barnböcker och att en anledning till detta kan vara behovet av goda och okomplicerade hjältar. Lorentzi menar att bilden av brandmannen har en mytisk karaktär och att denna inte innehåller några motsägelser eller konflikter, vilket hon även ser som anledningen till att det gjorts få filmer om brandmän. Brandmanen ses som en okomplicerad och oövervinnelig hjälte vilket gör det svårt att bygga ett fängslande filmmanus kring denna karaktär. I de filmer hon funnit framställs brandmän som stora, starka manliga hjältar. Brandmännen i de barnböcker Lorentzi gått igenom är, med ett undantag, uteslutande män. I Mössens brandkår däremot finns det även kvinnliga brandmän och den skildrar en räddningstjänst där arbetet inte bara innebär att släcka bränder. Här betonas inte bara brandmännens styrka och mod, utan även förmågan att improvisera och att aldrig ge upp.
Lorentzis slutsats i studien är att bilden av brandmannen har en maskulin karaktär:

Bilden av brandmannen är tydligt kopplad till vår kulturs föreställning om manlighet. Han är stark, stor, aktiv, modig och klarar av allt. Förutom i mössens brandkår där repertoaren av önskade egenskaper är mer varierad, tycks en kvinnlig brandman vara en självmotsägelse.

Den studie som ges mest utrymme i Brandman - och kvinna? är den enkätundersökning som skickades ut till alla kommunala räddningstjänster i landet för att kartlägga hur rekryteringen av brandmän går till. Det är också denna undersökning som främst verkar ligga till grund för de förslag på förändringar som presenteras i rapporten. Merparten av dessa förslag handlar om förändring av rekrytering och arbetsuppgifter och inte så mycket om hur kvinnornas situation kan förbättras. Givetvis kan utveckling av rekryteringsförfarande eller utrustning medföra en förbättring av arbetsvillkor och anställningsmöjligheter för såväl kvinnor som män. Men eftersom större delen av utredningens underlag behandlar kvinnors situation och möjligheter, anser vi att det är anmärkningsvärt att inte fler av förslagen specifikt berör detta.

För vårt arbete tjänar de två studier vi presenterat ovan framförallt som bakgrundsmaterial. Detta genom att de framförallt fokuserar på rekryteringsförfarande och vilka krav arbetsuppgifterna ställer. Vad vi syftar till att undersöka är istället hur kvinnor kan uppleva det att arbeta inom ett mansdominerat yrke med brandmannayrket som exempel. Av denna anledning har Real Heat en större relevans för vårt arbete och vi kommer därför att göra en längre presentation av denna. Studien gav oss en inblick i vad brandmannayrket innebär och den kultur som kan tänkas prägla arbetsplatsen även här i Sverige. Men framförallt bidrog den till en förförståelse av vilka erfarenheter och upplevelser vi skulle kunna komma i kontakt med genom intervjuer med kvinnliga brandmän.

Real Heat
Carol Chetkovich är ”assistant professor of public policy” vid Harvard. Den fullständiga titeln på hennes undersökning är Real Heat. Gender and race in the Urban Fire Service och ansluter enligt henne själv till Culture Studies. Som studiens titel antyder handlar den alltså inte bara om könsaspekter utan även etnicitet. I sammanställningen nedan har vi koncentrerat oss till de delar vilka behandlar betydelsen av kön eftersom det framförallt är detta perspektiv som är relevant för vårt arbete. De teman vi valt att presentera är den humor som präglar kulturen på arbetsplatsen, förekomsten av sexuella trakasserier samt utförandet av arbetsuppgifter. Vi avser att presentera hur dessa teman får betydelse för rekryternas möjligheter att bli accepterade av kollegor och skapa självförtroende i sin yrkesroll.
Upprinnelsen till studien var att Chetkovich upplevde jämställdhetsdebatten i USA som allt för präglad av tanken att allt kommer lösas med tiden. Detta trots att statistiken visat en låg integrering av etniska grupper och kvinnor inom ”traditionellt vita manliga yrken”. Inom de områden dessa grupper till viss del integrerats har detta i många fall inneburit lägre lön eller skilda arbetsuppgifter och de stannar dessutom sällan kvar inom dessa yrken. Det är denna problematik Chetkovich vill undersöka. Anledningen till att hon valt brandmannayrket som område för studien var att hon ansåg yrket vara centralt för jämställdhetsarbetet:

Police and firedepartments, with their high level of visibility in the community, are particularly prominent symbols of success in the integration effort.

Vad Chetkovich vill undersöka är den kultur som präglar arbetsplatsen och om denna har betydelse för vilka som väljer att stanna inom yrket. För att studera detta valde hon att följa en grupp rekryter vid Oakland Fire Department. Underlaget till studien är intervjuer med 32 manliga och kvinnliga rekryter vid slutet av deras utbildning och sedan uppföljande intervjuer med 26 av dem vid fyra tillfällen under deras 18 månader långa praktik. Hon har även genomfört intervjuer med vad hon kallar veteraner, de med längre yrkeserfarenhet, och ledningspersonal samt observationsarbete under denna period. Chetkovich har alltså gjort en omfattande materialinsamling och hon finner i sin analys många, enligt vår uppfattning, intressanta aspekter.
Brandmannayrket ställer enligt författaren höga krav på social förmåga. Eftersom yrket många gånger innebär väntetider, då man samtidigt måste vara beredd att när som helst åka på larm, krävs att man gör saker som får tiden att gå för att upprätthålla en god stämning. Exempelvis var humor, practical jokes och berättande av minnen eller historier väsentligt. Chetkovich fann att den humor som präglade kulturen vid arbetsplatsen var grov och av utomstående kunde uppfattas som trakasserier. Humorn fyllde en funktion genom att den, förutom att fördriva tiden, skapade förtroende för varandra och stärkte gemenskapen. Humor användes även för att pröva de nya rekryterna. Under den första tiden blev de nya rekryterna ständigt utsatta för practical jokes och ”gliringar”. Ofta gick dessa ut på att försöka finna känsliga områden eller svaga punkter hos de nya rekryterna och många upplevde därför detta som en jobbig period. Om någon skämtade med dem på ett sätt de upplevde kränkande gällde det att låtsas som ingenting. När de reagerade genom att bli upprörda fick detta ofta till följd att kollegorna uppmuntrades att fortsätta. Att istället visa sig oberörd och kontrollerad var något Chetkovich uppfattade som ett sätt att bli accepterad av gruppen.
Denna initieringsprocess var dock förbehållen män. Vad gäller kvinnor fanns det en större försiktighet vilket delvis berodde på en osäkerhet i att förhålla sig till dem. Många gånger undvek man att utsätta de kvinnliga rekryterna för samma testning som de manliga. Istället bemöttes kvinnorna ofta med tystnad vilket gjorde det svårt att veta om de blivit accepterade. Att i all välvilja undvika att utsätta kvinnorna för exempelvis practical jokes kunde därigenom bidra till att markera kvinnornas utanförskap. Osäkerheten i att förhålla sig till kvinnorna kan även ha berott på en rädsla för juridiska konsekvenser. Inte heller från de som var direkt kritiska till kvinnor inom yrket var signalerna klara, utan istället gjordes subtilare antydningar. I de fall då kvinnorna ändå utsattes för practical jokes och liknande var det ett uttryck för att de redan hade blivit accepterade, inte ett sätt att bli det. Chetkovich konstaterar:

In many ways, then, the initiation process does not work for women. While generally excluded from the direct hazing that is the traditional route of social acceptance, women are targets of the indirect harassment associated with being members of an unwelcome group.

Ett annat markerande av kvinnornas utanförskap var sexuella trakasserier eller vad Chetkovich benämner som (hetero)sexualiseringen av arbetsplatsen. Kvinnorna kunde välja olika strategier för att tackla exempelvis skämt med sexuella anspelningar eller förekomst av porrbilder, men aldrig bemöta detta på lika villkor. Detta genom att de identifierades med objektet för de sexuella anspelningarna. I sitt bemötande av detta försökte kvinnorna finna en medelväg mellan att å ena sidan inte bli upprörda, eftersom detta därigenom uppmuntrade kollegorna att fortsätta och å andra sidan tillåta sig att reagera för att inte förlora sin självrespekt. Förvisso har detta likheter med behandlingen av de manliga rekryterna under deras första tid på stationerna. Men för dem fanns det en vetskap om att uthärdandet av trakasserierna var ett sätt att bli accepterade och därigenom kunna delta på lika villkor. För kvinnorna fanns inte möjligheten att delta på lika villkor eftersom trakasseriernas funktion var att stärka män som grupp och utestänga kvinnor.
För att bli accepterade av arbetskollegorna krävdes också att visa sin duglighet vid utryckning genom att exempelvis vara den första att tränga in i en brinnande byggnad. I de flesta fall innebar det en lång väntetid innan de nya rekryterna fick möjlighet att visa sin duglighet vid utryckning. Till viss del beroende på att det ofta tog lång tid innan de fick erfara någon större utryckning, men kanske framförallt eftersom veteranerna inte gav de nya rekryterna möjlighet att visa sina förmågor vid dessa tillfällen. Detta väckte stor frustration hos de nya rekryterna, vilka efterhand löste det genom att ta egna initiativ istället för att invänta order. Det fanns dock en stor skillnad mellan de kvinnliga och manliga rekryternas förutsättningar för detta. För att våga ta sådana initiativ krävdes självförtroende och övertygelse om ens egen förmåga vilket de kvinnliga rekryterna hade sämre förutsättningar för. Dels genom att deras förmågor ständigt ifrågasattes eftersom de var kvinnor, dels på grund av att de hade få förebilder. Till detta kommer att män i större utsträckning än kvinnor, från tidig ålder uppmuntrats ta egna initiativ och att kvinnorna hade större press på sig att inte göra misstag. För de manliga rekryterna var ett misslyckande förvisso ett nederlag, men detta kunde skämtas bort och ses som en lärdom. För kvinnorna däremot kunde ett misslyckande uppfattas som ett bevis på att kvinnor ej duger som brandmän. Kvinnorna riskerade därigenom att ses som representanter för sitt kön, som symboler snarare än individer. Samtidigt bortsåg man från de erfarenheter vilka kunde ses som argument gentemot sina föreställningar. Konsekvenserna för kvinnornas blev som Chetkovitch uttrycker det att:

It might well be true that the only way to establish yourself was to take the risk of making mistakes, but if the mistakes were the only things that were noticed, then all you proved was that you couldn’t do it.

Detta ledde till att det i många fall dröjde längre innan kvinnorna i förhållande till männen fick möjlighet att visa sin duglighet och utveckla självförtroende i sin yrkesroll.
Chetkovich fann, vilket framgår av ovanstående sammanställning, att kön hade stor betydelse för de nya rekryternas förutsättningar att bli accepterade av veteranerna liksom deras förutsättningar att skapa självförtroende i sin yrkesroll som brandmän. Huruvida Chetkovich studie är generaliserbar på svenska förhållanden kan kanske diskuteras. Brandmännens arbetsuppgifter skiljer sig, som vi tidigare nämnt, mellan Sverige och USA. Dessutom har det i USA funnits en, i jämförelse med Sverige, stor andel kvinnliga brandmän sedan mitten av 1970-talet. De tre teman vi presenterat ovan, dvs humor, sexuella trakasserier och utförandet av arbetsuppgifterna, har dock haft stor betydelse för våra problemställningar och analysen av vårt material. Framförallt är det de två sistnämnda vi kommer att återkomma till i detta arbete. Chetkovich diskussion om den humor som präglar kulturen på arbetsplatsen har också haft betydelse. Men då framförallt genom att den visar hur kollegornas osäkerhet i att förhålla sig till kvinnliga brandmän bidrog till kvinnornas utanförskap.
Vi har även funnit en självbiografi av Caroline Paul som heter Fighting Fire. Denna skildrar hennes erfarenheter av att arbeta som brandman i San Francisco och har flera beröringspunkter med Chetkovich studie. Liksom Real Heat har därigenom även Fighting Fire bidragit till vår förförståelse av hur kvinnor kan uppleva det att arbeta inom yrket.

1.3 Disposition

Ovan har vi presenterat de studier vi funnit vilka behandlar vårt problemområde. I nästa kapitel kommer vi att, utifrån den tidigare forskningen, presentera uppsatsens syfte och problemformulering. Kapitel 3 innehåller en diskussion kring vårt metodval och är indelat i fyra delar där vi i den första delen (3.1) diskuterar vårt urval. Avsnitt 3.2 behandlar utarbetandet av vår intervjuguide. I avsnitt 3.3 redogör vi för vår intervjumetod och diskuterar kring våra upplevelser av intervjusituationen. Metodkapitlet avslutas med en presentation av vårt tillvägagångssätt vid analysen av materialet och diskussion kring de nackdelar vår intervjumetod medförde vid analysarbetet (3.4). I kapitel 4 presenteras de teorier vi använt oss av i detta arbete. Avsnitt 4.1 innehåller en redogörelse för teorier om könssegregering på arbetsmarknaden och kvinnor inom mansdominerade yrken. I avsnitt 4.2 kommer vi, med utgångspunkt hos Judith Butler, diskutera teorier om kön. Efter dessa inledande kapitel kommer vi att i kapitel 5 presentera analysen av vårt empiriska material. En närmare presentation av hur vi valt att lägga upp denna presentation återfinns i inledningen till analyskapitlet.

2. Syfte och problemformulering

Utifrån den tidigare forskning vi redogjort för ovan, avser vi nedan att presentera vår problemformulering och syftet med vår studie. Som tidigare nämnts har de studier om kvinnliga brandmän som utförts i Sverige främst fokuserat på yrkets fysiska krav och huruvida det är möjligt för kvinnor att arbeta som brandmän. Då det finns kvinnor som arbetar som brandmän ansåg vi det intressant att, i likhet med Chetkovich, undersöka hur några av dessa kvinnor upplever detta. I förhållande till hennes studie vill vi dock i större utsträckning fokusera på hur föreställningar om kön blir problematiskt genom kvinnornas yrkesval. Med utgångspunkt i Lorentzis slutsats att kvinna och brandman uppfattas som en självmotsägelse, kan man beskriva det som att Chetkovich använder kön som ”fast” och att det är kön som gör kombinationen brandman och kvinna problematisk. Vad vi syftar till att undersöka är att det inte bara är ”brandman” som blir problematiskt i kombinationen ”brandman och kvinna”, utan även ”kvinna”.
Genom intervjuer med sju kvinnor, vilka kan uppfattas utmana gränserna för kön, avser vi att undersöka om och i så fall hur könsstrukturer kan upplevas begränsa individers handlingsmöjligheter. Vi vill även undersöka hur detta kan påverka möjligheterna att motivera sina handlingar, dels för sig själva, dels inför andra. Med motiveringen av sina handlingar menar vi det sätt på vilket individen förhåller sig till att deras handlingar kan leda till ett ifrågasättande av den identitet de tillskriver sig själva, såväl som den identitet som andra tillskriver dem. Med identitet avser vi i detta arbete föreställningar om en individs förmågor, intressen och erfarenheter. Vi syftar också till att undersöka om de individer som kan sägas överskrida gränserna för kön kan bidra till en förändring av könsstrukturer.
Syftet med uppsatsen är således att undersöka hur könsstrukturer kan fungera och hur dessa kan komma till uttryck på individnivå utifrån exemplet kvinnliga brandmän.
För att fullfölja detta syfte har vi valt att utgå från följande problemformulering:
Hur förhåller sig de kvinnliga brandmännen till föreställningen om brandmannayrket som maskulint, respektive föreställningar om kön och hur påverkar detta deras möjligheter att skapa självförtroende i sin yrkesroll samt möjligheterna att av andra bli respekterade som brandmän?

3. Metod

Då vår studie syftar till att beskriva kvinnornas egna upplevelser av att söka sig till och arbeta inom brandmannayrket, bestämde vi oss för att utföra undersökningen med hjälp av kvalitativ metod eftersom denna metod är ett redskap för att nå djupare förståelse för ett komplext fenomen. En svaghet hos kvalitativa metoder är dock att resultaten sällan går att generalisera till att gälla hela populationen , i vårt fall samtliga kvinnliga brandmän i landet. Vårt syfte är dock inte att nå generaliserbara slutsatser om hur kvinnliga brandmän upplever sin situation. Istället är vi intresserade av vilka konsekvenser föreställningar om kön och brandmän får för informanternas möjligheter att definiera sig som kvinnor och brandmän.
Vi bestämde oss för att samla in vårt material genom kvalitativa intervjuer. Det skulle ha varit intressant att, i likhet med Chetkovich, kombinera intervjuer med observation för att få en inblick i de kvinnliga brandmännens arbetssituation. Men med tanke på den tidsbegränsning som detta arbete innebar, bestämde vi oss för att endast utföra intervjuer. Vi var dessutom främst intresserade av kvinnornas egna funderingar kring sina upplevelser och inte av den faktiska situationen på arbetsplatsen. Den form av intervju vi använt oss av är vad Steinar Kvale benämner halvstrukturerad livsvärldsintervju, vilket innebär ”en intervju vars syfte är att erhålla beskrivningar av den intervjuades livsvärld i avsikt att tolka de beskrivna fenomenens mening”. Syftet med kvalitativa intervjuer är enligt Kvale att förstå och beskriva viktiga teman som informanten upplever och förhåller sig till , vilket var vår avsikt med denna studie.

3.1 Urval

Eftersom våra informanter tillhör en relativt liten grupp fick vi använda oss av den urvalsprincip Holme och Solvang benämner tillfällighetsurval eller bekvämlighetsurval. Med detta avses att man väljer de informanter som är lättast att få tag på. En nackdel med denna typ av urval är att de sällan är representativa. Men då vi huvudsakligen inte syftar till att dra några generella slutsatser, upplevde vi inte detta som ett avgörande problem. Då vi saknade resurser för att göra längre resor bestämde vi oss för att försöka finna informanter som fanns inom ett rimligt avstånd. Från början hade vi tänkt att även intervjua heltidsanställda kvinnliga brandmän. Då ingen av dessa fanns inom ett lämpligt avstånd och vi därför skulle fått genomföra telefonintervjuer beslöt vi oss istället för att koncentrera oss på deltidsanställda kvinnliga brandmän. Detta eftersom vi genom telefonintervjuer skulle gå miste om en stor del av det mänskliga samspel som, enligt Kvale, utgör en grund för kvalitativa djupintervjuer.
Vi kom i kontakt med våra informanter genom att kontakta räddningstjänster i olika västsvenska kommuner. Då det inte finns någon allmän förteckning över i vilka kommuner det arbetar kvinnliga brandmän, var vägen genom räddningstjänsterna vår enda möjlighet att få tag på informanter. Att vår första kontakt med informanterna gick via deras arbetsgivare kan vara problematiskt. För det första fanns en risk att informanterna skulle kunna uppfatta det som om vi "gick räddningstjänstens ärenden”, vilket skulle kunna påverka deras berättelser om bemötandet från kollegor och arbetsledning. Enligt vår bedömning är det dock ingen av informanterna som uppfattat situationen på detta sätt. Ett annat problem med att vår kontakt skedde via räddningstjänsten är informanternas anonymitet. Eftersom vi fått informanternas namn från representanter från räddningstjänsten känner dessa till vilka kvinnor vi varit i kontakt med. De olika räddningstjänsterna känner dock inte till i vilka andra kommuner vi kontaktat räddningstjänster.
På grund av praktiska skäl har vi begränsat oss till sju informanter. Anledningen till detta är, som vi tidigare nämnt, att våra aktuella informanter tillhör en liten grupp och att inte samtliga av dessa velat medverka. Målet var dock att utföra åtminstone fem intervjuer, då vi ansåg att detta skulle kunna ge oss ett tillräckligt stort underlag för att kunna genomföra vår studie. Vår första intervju gjordes med Linda som inte arbetat som brandman utan endast sökt denna tjänst. Intervjun var tänkt som en provintervju för att testa vår intervjuguide. Efter att ha utfört intervjun fann vi dock att den innehöll intressanta resonemang och bestämde oss därför att använda även detta material för vår analys. De övriga intervjuerna utfördes i följande ordning: Frida, Eva, Pia, Sara, Anna och Carin. Informanternas namn är givetvis fingerade för att ge dem anonymitet och av samma anledning har vi valt att inte presentera de enskilda informanternas ålder. Samtliga av informanterna är dock i åldrarna 20 - 40 år. Den tid de arbetat som deltidsbrandmän varierar mellan ett halvår till nio år. Närmare presentation av informanterna återfinns i det avsnitt vi valt att kalla Vägen till yrket.

3.2 Intervjuguide

Vid utformningen av vår intervjuguide fann vi att det var svårt att formulera frågor som inte var styrande eller ledande, men som ändå kunde användas för att ge svar på vår problemställning. Genom direkta frågor om teman som är relevanta för vårt arbete skulle informanterna kunna ana sig till vad vi som intervjuare ”ville” ha för svar. Då informanter, enligt Holme och Solvang, ofta vill vara forskaren till lags finns en risk att informanter försöker ge de svar de tror förväntas av dem. Vi upplevde därför att det inte gick att ställa frågor om exempelvis huruvida de erfarit sexuella trakasserier eftersom frågan uppmuntrar dem att försöka minnas erfarenheter vilka de skulle kunna tolka som sexuella trakasserier. Detta skulle göra det svårt att avgöra om denna tolkning skapats i intervjusituationen eller inte och huruvida denna erfarenhet har betydelse för informanternas upplevelser av att söka sig till yrket.
Vi upplevde det också svårt att formulera intervjufrågor eftersom flera av de teman vi avsåg att behandla var relativt abstrakta. Vi ansåg att det inte var lämpligt att ställa frågor som: ”Upplever du att det blir problematiskt för dig att vara kvinna och brandman genom att det finns en föreställning om brandmannen som maskulin?”. Denna fråga är inte bara ledande utan också så abstrakt att den troligtvis skulle vara svår att svara på.
Lösningen fann vi i Kvales råd om tillvägagångssätt vid livsvärldsintervju.

I sådana livsvärldsintervjuer som beskrivs här kan en inledande fråga gälla en konkret situation. Sedan kan intervjuaren följa någon av de dimensioner som träder fram genom svaret. Det avgörande är intervjuarens förmåga att förnimma den omedelbara meningen i ett svar och den horisont av möjliga innebörder som svaret öppnar. Detta kräver, återigen, kunskap om och intresse för både ämnet för intervjun och det mänskliga samspel som sker under intervjun. Avgörandet om vilken av de många dimensionerna i intervjupersonens svar som ska följas upp bestäms av intervjuns syfte och innehåll, liksom av det sociala samspelet i intervjusituationen.

Vi valde att försöka följa dessa råd och inleda intervjun med ganska allmänna frågor om hur de upplevt det att söka sig till yrket, vilket utgör intervjuguidens första del. Vår förhoppning var att informanterna i sina svar skulle beröra de teman vi var intresserade av och att vi, när ämnet fördes på tal, skulle kunna följa upp dessa aspekter. Detta innebar givetvis en risk eftersom det inte var självklart att de teman vi var intresserade av skulle komma upp under intervjun. Vi valde dock att ta denna risk eftersom det var den metod vi ansåg bäst lämpad för att kunna besvara vår problemformulering. Dessutom hade de teman vi var intresserade av berörts i såväl de studier vi presenterat ovan som de tidningsartiklar vi tagit del av. Därigenom ansåg vi oss kunna anta att dessa teman också skulle föras på tal under intervjuerna. Intervjuguidens andra del består av teman vilka i större utsträckning är specifikt inriktade på vårt problemområde och är formulerade som frågor. Dessa konstruerades främst för vår egen del och var tänkta att underlätta för oss som intervjuare att kunna följa upp teman i informanternas resonemang. Möjligheten att tillämpa dessa frågor var dock i hög grad beroende av informanternas berättelser eftersom frågorna i annat fall skulle bli ledande. Exempelvis skulle det bli problematiskt att ställa en fråga om brandman och kvinna som självmotsägelse om informanten inte på något sätt berört detta tidigare under intervjun. Hur dessa teman formulerades som frågor under intervjuerna är på samma sätt framförallt beroende av intervjusituationen snarare än vår intervjuguide. Att vi formulerade våra teman som frågor hänger samman med att vi tidigare inte utfört någon intervjuundersökning och därför kände oss osäkra på hur vi skulle fungera i rollen som intervjuare. Till detta kommer att vi ej hade möjlighet att göra någon testintervju i egentlig mening eftersom vi hade svårt att få tag på informanter.

3.3 Intervjuerna

Vi genomförde intervjuerna under mars och april år 2000. Vissa av intervjuerna skedde i informanternas hem, medan andra utfördes på deras arbetsplatser. Då intervjuernas karaktär i stor utsträckning var beroende av vad informanterna berättade om och i vilken utsträckning vi hade möjlighet att anknyta våra teman till informanternas berättelser, kom intervjuerna att skilja sig åt vad gäller längd och struktur. Detta berodde förmodligen på att kvinnorna hade arbetat inom yrket olika länge och att de i olika utsträckning hade reflekterat över de teman vi var intresserade av. Den längsta intervjun pågick i två och en halv timme, medan den kortaste tog 45 minuter. De flesta av intervjuerna varade dock i ungefär två timmar. Vi inledde intervjuerna med en kort presentation av oss själva och vårt arbete för att sedan gå in på intervjufrågorna. Intervjuerna spelades in på mini disc, vilket samtliga informanter gav sitt samtycke till.
När vi skulle påbörja intervjuarbetet funderade vi på om vi skulle utföra intervjuerna tillsammans eller dela upp dem mellan oss. Efter visst övervägande bestämde vi oss för att utföra åtminstone den första intervjun tillsammans för att se om denna metod verkade fungera. Vi delade upp arbetet på så sätt att en av oss fick huvudansvaret för intervjun, vilket innebar att koncentrera sig på intervjuguiden och ställa de flesta frågorna. Den andra skulle i större utsträckning ha en ”lyssnande roll” och koncentrera sig på att finna aspekter i informantens berättelse som kunde leda till fruktbara följdfrågor. På så sätt hoppades vi kunna förbättra intervjuernas kvalitet. En annan anledning till att vi valde att fördela intervjuarbetet på detta sätt var att informanten inte skulle uppleva intervjun som ett ”korsförhör”, utan kunna känna sig bekväm i intervjusituationen. När vi hade utfört vår första intervju konstaterade vi att den intervjuteknik vi valt tycktes fungera bra och bestämde oss för att genomföra resterande intervjuer på liknande sätt. Vi valde att ta huvudansvaret för intervjuerna varannan gång. I de konkreta intervjusituationerna fungerade dock inte uppdelningen mellan huvudansvarig och lyssnare lika strikt som beskrivits ovan, utan våra roller kom ibland att växla även under intervjuerna
Vi var medvetna om att vissa skulle kunna uppleva det som negativt att vi var två intervjuare. Vi ansåg dock att fördelarna uppvägde de nackdelar vi såg med detta arbetssätt. Det var emellertid en av våra informanter som gav intryck av att känna sig obekväm i intervjusituationen, men enligt vår bedömning berodde detta på upplevelsen av att bli intervjuad överhuvudtaget och inte på att vi var två intervjuare. I de övriga intervjuerna upplevde vi emellertid atmosfären som avspänd och avslappnad, om man bortser från en viss nervositet från båda håll i början av varje intervju. Informanterna visade intresse för de teman intervjun behandlade och berättade gärna om sina erfarenheter, liksom funderingar kring dessa. Den första delen av intervjuguiden fungerade som ett sätt att få informanterna att börja berätta om sina upplevelser och erfarenheter. Dessa berättelser berörde i varierande utsträckning de teman vi var intresserade av vilket gav oss möjlighet att anknyta till de teman som presenteras i intervjuguidens andra del. Att möjligheten till detta varierade mellan de olika intervjuerna berodde på att informanternas erfarenheter och upplevelser skiljer sig åt. Detta visade sig vara ett problem då vi skulle analysera materialet.

3.4 Metod för analysen

Då vi ansåg det vara viktigt att försöka få med alla nyanser i intervjuerna, valde vi att skriva ut dem ordagrannt. Vi gjorde också anteckningar om hur informanterna pratade om vissa saker, exempelvis om de skrattade eller förställde rösten. Även våra kommentarer och reaktioner skrevs ner för att ge oss möjligheten att försöka bedöma på vilket sätt vi påverkat informanterna. Överföringen från tal till skrift innebär dock alltid en viss förändring av det material man samlat in. En anledning till detta är att det är svårt att få med talets alla nyanser när man ska transformera det till skrift. Kommunikationen vid intervjutillfället utgörs dessutom till stor del av icke-verbal kommunikation såsom kroppsspråk och mimik vilket gått förlorat vid utskriftsförfarandet.
Vi började analysarbetet med att läsa igenom varje intervjuutskrift ett flertal gånger för att på så sätt ”lära känna” vårt insamlade material. Det var då vi upptäckte att vår intervjumetod hade medfört vissa problem. På grund av materialets omfattning upplevde vi det svårt att organisera och strukturera vårt material. Genom att vi valt att utföra intervjuerna utan att ställa direkta frågor kom de teman vi var intresserade av inte upp i någon särskild ordning. Ibland berörde informanterna ett tema i någon enstaka mening, medan det på andra ställen i intervjun rörde sig om längre och mer sammanhängande resonemang. Ett annat problem var att inte samtliga av våra teman kom upp i alla intervjuer vilket gjorde det svårt att jämföra dem sinsemellan. Då materialet var omfattande och svårt att överblicka ”tappade vi bort” vårt syfte och problemställning under den första delen av analysarbetet. Istället kom vi att fokusera på hur informanterna uttryckte känslor av utanförskap. En anledning till att vi intresserade oss för detta kan vara att vi hade Chetkovichs studie i minnet. Då vi började analysera detta fann vi att deras upplevelse av utanförskap var förknippat med vår ”ursprungliga” problemformulering och bestämde oss därför att återgå till denna. Vi bestämde oss för att endast behandla de upplevelser av utanförskap som var förknippat med vår problemformulering.
När vi konstaterat att det inte var möjligt för oss att analysera allt vi fann intressant i våra intervjuer, återstod problemet med att ”få ett grepp om” materialet. Intervjuerna innehöll många resonemang som inte behandlade de teman vi främst var intresserade av. Vi började därför analysen med att försöka urskilja olika dimensioner eller teman i intervjuerna genom att lyfta ut de resonemang som på något sätt berörde bilden av kvinnan och bilden av brandmannen. Ur dessa längre resonemang urskiljde vi sedan olika teman, dels med utgångspunkt i vår teoretiska referensram, dels utifrån teman som ofta förekom i intervjuerna. Tanken var att vi i dessa teman skulle kunna urskilja underkategorier och på så sätt strukturera och analysera materialet.
Denna metod kallas meningskategorisering och syftar till att reducera längre uttalanden till kategorier. Vi fann emellertid att denna analysmetod inte lämpade sig för vårt material eller våra frågeställningar. Det visade sig vara svårt att placera intervjuuttalanden i en viss kategori eftersom många av informanternas uttalanden hörde hemma under flera kategorier. Efterhand som vi satte oss in i vårt intervjumaterial märkte vi hur de dimensioner vi avsåg att urskilja från varandra i själva verket var beroende av varandra. Vi insåg att vi genom denna metod inte bara skulle få problem med kategoriseringen, utan att detta även skulle innebära en förlust av innebörden i de teman vi var intresserade av eftersom de tematiserade uttalandenas innebörd i stor utsträckning var beroende av relationen till andra teman.
Utarbetandet av kategorierna var dock inte förgäves. Även om vi inte kunde använda oss av dessa på det sätt vi från början avsett var de till stor hjälp i det fortsatta arbetet med analysen. Genom försöket till meningskategorisering hade vi bildat oss en uppfattning om vilka teman som återfanns i materialet och hur dessa förhöll sig till varandra. Vi ansåg dock att det inte var fruktbart att analysera dessa teman var för sig, utan valde att försöka betrakta materialet som en helhet. Den metod vi fann bäst lämpad för detta var vad Kvale kallar meningstolkning. Med detta avses att man går utöver det som sägs för att finna en djupare innebörd i informanternas berättelser. Istället för att, som i meningskategorisering, lyfta ur kategorierna från dess kontext försöker man med meningstolkning att analysera temana i en vidare kontext. Den kontext vi analyserat vårt material i utgörs framförallt av de teorier vi tagit del av och sammanhangen i intervjun. Vi fann även intressanta toklningsmöjligheter genom att söka efter likheter och skillnader mellan informanternas berättelser.
Det tolkningssammanhang man väljer är avgörande för de tolkningar som görs och tolkningen kan även skilja sig åt beroende på vem som analyserar materialet. För att öka validiteten i vår analys valde vi därför att börja kodningen av materialet var för sig. Efter detta jämförde vi våra tolkningar för att se i vilka avseenden de skilde sig åt. Genom att diskutera olika möjliga tolkningar har vi försökt göra vårt bästa för att öka analysens validitet. Då vi hade samma teoretiska referensram som utgångspunkt för analysen fanns det inte många betydande skillnader i våra tolkningar. En person som inte var insatt i de teorier vi använt oss av skulle troligtvis tolkat materialet på ett annat sätt. Att låta en utomstående ta del av det material som ligger till grund för vår analys skulle därigenom ökat våra möjligheter att reflektera över analysens validitet. Vi har även försökt öka validiteten genom att läsa igenom intervjuerna i sin helhet efter att vi hade genomfört analysen. En beskrivning av hur vi valt att presentera analysen återfinns efter avsnittet nedan där vi redogör för de teorier vi använt oss av.

4. Teoriavsnitt

Till att börja med ges här en presentation av de teorier vi använt oss av vilka berör kvinnor inom mansdominerade yrken. Teorierna behandlar dels könssegregerade yrken, dels upplevelsen av att som kvinna arbeta inom mansdominerade yrken. Vi kommer därefter att, med utgångspunkt i Judith Butlers teorier, presentera teorier om kön. I det avsnittet diskuteras uppdelningen mellan genus och biologiskt kön, heterosexualiteten som norm, könsstrukturer samt kön och identitet.

4.1 Kvinnor i mansdominerade yrken

Det går att urskilja två typer av arbetsdelning, dels den horisontella, dels den vertikala segregeringen. Med horisontell segregering menas att fördelningen mellan kvinnor och män inom olika yrken eller sektorer är ojämn, medan den vertikala segregeringen innebär att män och kvinnor har olika positioner inom samma yrke eller sektor. Trots att man försökt förklara arbetsdelningen utifrån bland annat biologiska och ekonomiska faktorer, har man inte funnit några sådana allmängiltiga förklaringsmodeller. Arbetsdelningen mellan könen är istället en konsekvens av en rad historiska processer samtidigt som samhällets nuvarande institutioner och regelsystem är av avgörande betydelse.
Ulrika Lorentzi menar att könssegregeringen på arbetsmarknaden varken är naturlig eller självklar och att det finns anledning att undersöka varför ett visst yrke är kopplat till ett visst kön. För att tydliggöra att arbetsdelningen mellan könen inte är självklar visar hon på hur olika yrken och arbetsuppgifter under tidens gång ”skiftat kön”. Hon hänvisar bland annat till en studie om Gustavsbergs porslinsfabrik. Studien visar att det inte fanns någon logik mellan vilka arbetsuppgifter som betraktades som kvinnliga eller manliga. De arbetsuppgifter som ansågs kvinnliga kunde vara fysiskt tyngre än de manliga och det hände även att en uppgift gick från att ha varit ”manlig” till att bli ”kvinnlig” och vice versa.
Det finns med andra ord inga entydiga förklaringar till varför vissa yrken könsmärks, det vill säga att de betraktas som typiskt kvinnliga eller manliga. Sociologen Harriet Bradley menar att de föreställningar om maskulint och feminint som finns i ett visst samhälle har avgörande betydelse för vilka arbeten som betraktas som maskulina respektive feminina. Detta reproduceras också genom att män och kvinnor ofta strävat efter att bevara yrkets maskulina eller feminina prägel. På detta sätt söker man differentiera sig från det andra könet och därmed bekräfta och förstärka sin egen maskulinitet/feminintet.
Kvinnor som arbetar i ett extremt mansdominerat yrke, såsom brandmannayrket, hamnar i en minoritetssituation. Lorentzi använder sig av Kanters begrepp token för att beskriva den situation som dessa kvinnor hamnar i. Token betyder symbol eller tecken och att vara enda kvinnan på en arbetsplats upplevs ofta som att man blir betraktad som en symbol snarare än en individ. Människor i en sådan extrem minoritetssituation blir lättare placerade i en stereotyp kategori än de som tillhör större grupper. Den i övrigt homogena gruppen blir i och med tokens inträde medveten om sin egen kultur. Denna kultur förstärks genom att kontrasteras till token. Tokens blir på samma gång synliga och osynliga. En token är synlig i och med att den skiljer ut sig från övriga gruppmedlemmar, samtidigt osynlig som individ och endast betraktad som en representant för sin egen grupp. I vårt arbete kommer vi dock inte att använda oss av token som begrepp. Istället kommer vi, i likhet med Chetkovich, diskutera denna problematik i termer av att bli sedd som symbol för sitt kön. Med sitt kön avser vi det kön individen tillskriver sig själv och/eller tillskrivs av andra.
Kvinnor som sökt sig till ett mansdominerat yrke kan också få problem när de ska försöka passa in på en arbetsplats som präglas av en ”manlig” kultur. För att bli accepterad på sin arbetsplats och respekterad i sin yrkesroll är det nödvändigt att de följer de spelregler som har skapats av männen. Om kvinnorna betonar sin kvinnlighet i alltför stor utsträckning finns det risk för att de av sina kollegor blir betraktade som underlägsna eller som olämpliga för yrket. Emellertid kan kvinnorna, om de försöker vara med på männens villkor, uppleva att de förnekar sin kvinnlighet, vilket förminskar deras ”status” som kvinnor i såväl deras egna som i andras ögon.
Psykologen Glynis M Breakwell väljer att kalla kvinnor som arbetar inom mansdominerade yrken, eller som i sitt arbetsliv når positioner som traditionellt har innehafts av män, för quiet rebels (tysta rebeller). De är rebeller eftersom de genom yrkes- och karriärval bryter mot traditionen och tysta i den mening att de sällan organiserar sig för att göra sina röster hörda. Flertalet av dem skulle dock inte betrakta sig själva som rebeller. De bryter mot traditioner och konventioner för att uppnå vissa personliga mål. Även om kvinnorna är medvetna om att deras yrkesval kan bidra till att förändra situationen för andra kvinnor, så betraktar de flesta tysta rebeller detta som en oavsiktlig konsekvens av sina handlingar. Vad de prioriterar är istället att lyckas inom yrket. Quiet rebels personliga ansträngningar leder dock i många fall till att förändra situationen även för andra kvinnor. Dels kan de fungera som en förebild och inspirationskälla, dels kan de genom att bevisa att arbetsuppgifterna kan utföras av kvinnor göra det lättare för andra kvinnor att få tillträde till yrket.
Genom sitt yrkesval går quiet rebels mot de förväntningar som ställs av andra och utmanar deras föreställning om hur en kvinna bör vara eller arbeta med. Det blir nödvändigt för quiet rebels att lära sig hantera ifrågasättande av vem de är och vad de arbetar med. För att klara av detta krävs ansträngningar, eftertanke och funderingar kring den egna identiteten.

4.2 Teorier om kön

Biologiskt kön och genus
En vanlig utgångspunkt i studier som innefattar könsaspekter är att skilja mellan biologiskt kön och genus, vilka avser att motsvara engelskans sex och gender. Med genus menas socialt kön, vilket kan sägas syfta på ett system av handlingar och symboler. Användandet av uppdelningen mellan biologiskt kön och genus är enligt vissa problematisk och har kommit att kritiseras. En av de som fört en kritik av denna uppdelning är Judith Butler.
Genom att tillföra diskussionen om kön en social aspekt i form av genusbegreppet avsåg man att kunna studera kön som någonting föränderligt, att kön inte determineras av biologi. Med genus avsåg man alltså att studera kön som en social konstruktion och hur biologiskt kön tolkas eller ges mening. Biologiskt kön kom dock att ses som någonting fast och som grunden för genus. Utgångspunkten att biologiskt kön föregår och bestämmer genus brukar betecknas som en essentialistisk uppfattning av kön, att essensen i genus är biologiskt kön.
För Butler framstår detta som fiktivt. Hon är kritisk till uppfattningen att genus har en essens, att det finns en fast grund till genus. Hon vill istället förstå genus som ett skådespel och det kontinuerliga agerandet av genus som grunden till genus. Poängen i detta är att föreställningen om genus som någonting givet är beroende av att det ageras konsekvent, att det inte förekommer avvikelser. Detta benämner hon som den performativa karaktären hos genus, att föreställningen om genus som kopplat till biologiskt kön grundar sig på ett cirkelresonemang. Genus ger intryck av att ha en essens genom att det ageras konsekvent, att individer agerar sitt genus ”rätt”. Detta är i sin tur beroende av att avvikelser från detta hotas med straff, eftersom avvikelser uppfattas som onormalt med hänvisning till essensen i genus. Med genus performativa karaktär menar Butler alltså att genus ger intryck av att vila på en fast grund, men att det i själva verket är agerandet av genus som är dess grund.
Butler hävdar att det även råder ett performativt förhållande mellan biologiskt kön och genus. Hon menar att genus endast kan definieras och få betydelse genom att hänvisa till det biologiska könet. Omvänt kan det biologiska könet endast definieras och få sin betydelse genom att hänvisa till genus. Detta är anledningen till att användandet av en uppdelning mellan biologiskt kön och genus blir problematiskt. Avsikten med själva uppdelningen är att skilja på det man anser är fast (biologiska könet) och hur detta tolkas och ges mening (genus). Men genom att vad vi benämner med biologiskt kön i sig är en tolkning, genom att det avser att urskilja något från något annat, är biologiskt kön i själva verket genus. Det går därigenom inte att tala om biologisk kön utan att detta genast förvandlas till genus:

If the immutable character of sex is contested, perhaps this construct called ‘sex’ is as culturally constructed as gender; indeed, perhaps it was always already gender, with the consequence that the distinction between sex and gender turns out to be no distinction at all.

Om biologiskt kön på något sätt skall kunna kopplas till genus blir det alltså en fiktiv uppdelning. Av denna anledning blir uppdelningen av biologiskt kön och genus meningslös, det enda som återstår är genus. Detta bör inte tolkas som ett förnekande av att vi existerar som biologiska varelser. Poängen är istället att kategoriseringen av två kön, manligt och kvinnligt, är en tolkning och därigenom genus.
Uppdelningen i två kön kallas tvåkönsmodellen och är, i ett större perspektiv, inte särskilt gammal. Enligt Thomas Laqueur uppstod tvåkönsmodellen någon gång under 1700-talet och ersatte då den tidigare könsuppfattningen, vilken av Laqueur benämns som enkönsmodellen. Enkönsmodellen hade inneburit relativt vaga definitioner av kvinna och man, dessa sågs som något man kunde vara mer eller mindre av beroende på hur synliga individens könsorgan var. Tvåkönsmodellen däremot innebär att man antingen är kvinna eller man, det som hamnar utanför denna anses som onormalt.

Den heterosexuella matrisen.
Butler menar alltså att det inte finns någon essens eller fast grund till genus eller vad som avses med man och kvinna. Vem som är man och vem som är kvinna bedöms istället utifrån hur de ”agerar sitt kön”, hur de lyckas hålla sig inom gränserna för vad som ses som maskulint respektive feminint. Maskulinitet och femininitet är alltså attribut vilka syftar till att ge intryck av ett naturligt kön. Vad som definieras som maskulint respektive feminint är det som attraherar det andra könet. För att genus ska kunna ge intryck av att vara naturligt måste därför ”män” attraheras av och attrahera ”kvinnor” liksom ”kvinnor” måste attraheras av och attrahera ”män”. Genus är härigenom beroende av att heterosexualiteten ses som norm och naturlig liksom föreställningen om heterosexualiteten som norm är beroende av genus. Det är detta Butler avser med den heterosexuella matrisen; biologiskt kön, genus och attraktion. Attraktion är här tänkt att motsvara den engelska termen desire, som Butler använder, vilken både inbegriper att attraheras av och att attrahera. Attraktion vänd mot det egna ”könet” eller en blandning av maskulina och feminina symboler hotar därigenom inte bara den heterosexuella normen utan även genus. Avvikelser från den heterosexuella matrisen hotas därför med straff.
Substansen i genus går ej att definiera eftersom dess innebörd är beroende av historiska och kulturella aspekter. Genus bygger dock på tvåkönsmodellen, föreställningen om man/maskulinitet och kvinna/femininet vilka definieras gentemot varandra genom att de tillskrivs olika egenskaper. Vilka egenskaper som tillskrivs vara manliga eller kvinnliga varierar dock. Logiken i genus skapas istället genom att de ses som komplementära utifrån den heterosexuella matrisen.
Kön som struktur
Med utgångspunkt i Butlers teorier kan man se kön som något som skapas och återskapas i interaktionen mellan människor, som en process snarare än som determinerat av biologi. Kön kan alltså ses som en struktur i betydelsen förväntningar på och begränsningar av individers handlingar. Struktur och individ förhåller sig enligt Jan Ch. Karlsson på så sätt att strukturer föregår individen, men att individen genom sina handlingar antingen kan reproducera eller transformera strukturerna. Det är genom strukturerna och de diskurser eller retoriker som dessa bygger på som individens handlingar får mening och tolkas. Att bryta mot strukturerna innebär dock möjlighetskostnader eller vad Butler menar med hot om straff. Strukturerna innebär alltså en föreställning om normalitet och de retoriker som strukturerna bygger på begränsar våra möjligheter att förstå eller förklara handlingar vilka ej betraktas som normala. Ett exempel på detta är föreställningen att lesbiska haft dåliga erfarenheter av män eller inte funnit den rätta och därför ”blivit” homosexuella. Denna föreställning om homosexualitet bygger på den heterosexuella matrisen och de begränsningar av möjliga förståelser som denna retorik skapar. På samma sätt är föreställningen om att lesbiska är maskulina ett resultat av den heterosexuella matrisen. Heterosexualitet uppfattas härigenom som grunden och essensen även för homosexualitet.
Vi har också funnit C. Wright Mills distinktion mellan problem och bekymmer användbara för att analysera vårt material. Mills menar med denna distinktion att problem, i större utsträckning än bekymmer, handlar om relationen mellan individ och struktur. Bekymmer är istället begränsade till ”individens person och inom ramen för hans omedelbara relationer till andra”. Problem blir därigenom svårare att begripliggöra, men även svårare att finna en lösning på. Detta eftersom individen ofta har begränsad möjlighet att förhålla sina handlingar och upplevelser av sin situation till strukturer.

Gender bendings och (o)möjligheten att förändra könstrukturer
Judith Butler menar alltså att kön bör förstås som ett skådespel vilket syftar till att ge intryck av en inre kärna. Hon använder sig av drag-queens för att illustrera vad hon avser med detta. Butler uppfattar drag som en lek med symboler för kön. Detta menar hon visar på hur kön utgörs av symboler vilka inte kan antas att självklart sammanfalla med föreställningen om individens biologiska kön. Hennes poäng med detta är att det inte bara är drag-queens som är en imitation av kvinnor, utan att det dessutom visar att kvinnor är en imitation av hur kvinnor föreställs vara. Drag-queens blir därigenom en imitation av en imitation av ett föreställt ideal. Att vara kvinna innebär därigenom att förhålla sig till och att försöka imitera föreställningen om ”kvinnor”. Med ”kvinnor” avses med andra ord föreställningen om hur kvinnor är och bör vara. Att bli som ”kvinnor” är dock en omöjlighet enligt Butler. Hur kvinnor tvingas förhålla sig till ”kvinnor” beskrivs i följande citat där Lisbeth Larssons diskuterar Teresa de Lauretis teorier:

I en ständigt pågående tankeprocess måste kvinnor förhålla sig och sitt liv till ”Kvinnan”, utan att någonsin kunna bli identiska med det tecken som de förstås och även förstår sig själva genom. Det finns alltid en rest som inte låter sig införlivas eller begripas och som håller den betydelseproducerande rörelsen mellan kvinnor och ”Kvinna” igång. Och för de Lauretis är det just denna rörelse, detta svårartade svävande, eller om man så vill, den till ständigt misslyckande dömda men oundgåeliga anpassningsprocessen till begreppen, som är erfarenhet.

Vi kommer att i detta arbete använda begreppet ”kvinnor”, vilket Butler gör, och inte ”Kvinna” vilket används i citatet ovan. Skillnaden är att ”kvinnor” markerar att det finns många olika föreställningar om hur kvinnor är och bör vara.
Butlers användande av drag-queens som exempel på utmanandet av könsstrukturer har fått kritik, och då inte minst av henne själv. Hennes egen kritik av detta är att hon i Gender Trouble gett intrycket av att drag-queens har potential att utmana föreställningar om kön och den heterosexuella matrisen utan att reflektera över att det samtidigt kan ha motsatt effekt. Att drag-queens i själva verket kan bidra till en reproducering av föreställningar om kön och heterosexualiteten som norm. Detta genom att drag av somliga likställs med homosexualitet, vilket genom att orsaken till homosexualitet tros vara individer födda med fel kön, gör att en mans användande av kvinnliga symboler fortfarande kan tolkas som uttryck för en inre essens. Drag-queens uppfattas vara kvinnor födda i en mans kropp och därigenom blir dennes användande av kvinnliga symboler, i enlighet med den heterosexuella matrisen, ”normalt”.
Denna problematik, att utmanandet av föreställningar om kön samtidigt riskerar att befästa dessa föreställningar, diskuteras även av sociologen Judith Lorber som väljer att benämna detta som gender bendings. Hon menar att genderöverskridanden har begränsade möjligheter att ifrågasätta föreställningar om kön eftersom dessa handlingar endast kan förstås utifrån tvåkönsmodellen. Därigenom antas individer som passerar mellan ”man” och ”kvinna” i olika situationer vara antingen det ena eller andra. Detta enligt Lorber eftersom ”we have no social place for a person who is neither woman nor man.” Hon menar också att behovet av att bevara föreställningen om två kön gör att skillnader mellan kön betonas trots att de är färre än likheterna:

In the social construction of gender, it does not matter what men and women actually do; it does not even matter if they do exactly the same thing. The social institution of gender insists only that what they do is perceived as different.

Detta är poängen i Lorbers begrepp gender bendings; att de individer som genom sina handlingar överskrider gränserna för kön inte lyckas ifrågasätta eller förändra dessa gränser eftersom de av andra placeras på den ena eller andra sidan av denna gräns. Resultatet av deras handlingar blir istället en reproducering av föreställningarna om kön. Handlingarna lyckas därigenom bända, snarare än förskjuta, dessa gränser.

Kön och identitet
Vår utgångspunkt i detta arbete är uppfattningen att kön inte har någon fast grund eller essens. Att vi definierar informanterna som kvinnor beror på att de definierar sig själva som kvinnor och av andra vill bli bekräftade som kvinnor. Vår studie bygger alltså på föreställningen om kön som en process, att kön är något vi förhåller oss till i vår upplevelse av identitet och som reproduceras genom våra handlingar. Vi är alltså främst intresserade av kön som en väsentlig del i upplevelsen av identitet. Vår definition av identitet är socialpsykologiskt inspirerad i det avseende att vi menar att identitet framförallt existerar i interaktionen mellan individer. För att analysera (re)konstruerandet av könsidentitet har vi använt oss av Betsy Lucals uppdelning mellan självtillskriven könsidentitet (gender self-identity), presenterad könsidentitet (presented identity) och den könsidentitet som tillskrivs individen av andra (perceived identity). Denna uppdelning är givetvis problematisk eftersom gränserna mellan dem är svåra att urskilja. Vi finner dem trots detta användbara som utgångspunkt i analysen av vårt material.

5. Analys

Vi kommer i detta kapitel att presentera analysen av vårt empiriska material. Kapitlet är indelat i fyra delar som vi avser att binda samman i slutdiskussionen. Det första avsnittet har vi valt att kalla Vägen till yrket då det innehåller en presentation av informanterna och deras väg till brandmannayrket. Därefter kommer vi att i Brandman - och kvinna? diskutera hur informanternas yrkesval kan leda till ett ifrågasättande av deras identitet som kvinnor. I det följande avsnittet, Kvinna - och brandman?, diskuteras hur viljan att bevara sin femininitet kan leda till begränsningar av deras möjligheter att bli respekterade som brandmän. Analyskapitlets sista del, Kvinna och brandman!, behandlar kvinnornas försök att förena föreställningar om femininitet och föreställningar om brandmannayrket som maskulint.
Först vill vi dock nämna något om hur vi valt att använda oss av citat från vårt empiriska material. Till viss del har vi redigerat citaten genom att utelämna småord, exempelvis ”typ” och ”liksom”, då dessa har försvårat läsningen. Då vi utelämnat en eller ett par meningar har vi markerat detta med /…/ i texten och då vi utelämnat längre delar har vi valt att placera /---/ på ny rad.
Dessa redigeringar har gjorts dels för att korta ner citaten, dels i vissa fall av hänsyn till informanternas anonymitet. Redigeringarna har endast gjorts då vi upplevt detta vara möjligt utan en betydande förändring av innebörden i informanternas uttalanden. Vi har även valt att markera skratt vilka har betydelse för innebörden i citaten med [skratt]. På samma sätt har vi valt att markera då informanterna förställer rösten. Vi har då även markerat de delar av uttalandena som informanterna förställer rösten genom att kursivera dessa ord. Då vi ansett det nödvändigt för förståelsen av ett uttalande har vi valt att lägga till ord eller kommentarer, vilket markeras genom att dessa står inom [hakparenteser].

5.1 Vägen till yrket

Det vi avser att göra i detta avsnitt är en presentation av våra informanter och hur de beskriver sina olika vägar till yrket. Syftet är att ge en bakgrund till analysen i det följande kapitlet genom att beskriva likheter och olikheter i informanternas berättelser om sin väg till yrket.

Man vill göra nåt helt enkelt, inte bara sitta bredvid och titta. Det är ju inte bara att släcka bränder. Det är ju mycket samhällstjänst, omvårdnad eller omsorg om andra överhuvudtaget, man hjälper på ett sätt.

På detta sätt beskriver Frida varför hon blev intresserad av brandmannayrket. Hon hade tidigare haft tanken att söka till polishögskolan men lagt ner detta projekt då hon inte ville studera vid annan ort. Vad som också gjorde henne intresserad av brandmannayrket var att det innebar omväxlande arbetsuppgifter och äventyrlighet. Hon betonar även betydelsen av fysisk träning vilket skapade en kontrast till hennes andra deltidsyrke som främst innebär skrivbordsarbete. Denna beskrivning av vad som intresserade henne med yrket är inte specifikt för Frida utan nämns på ungefär samma sätt i samtliga av de intervjuer vi gjort. Vad som urskiljer Frida är istället att hon varken har en tekniskt eller vårdinriktad utbildning, vilket för de andra informanterna haft betydelse för yrkesvalet. Att Frida kom att söka tjänst som deltidsbrandman var istället mycket tack vare en släkting:

I och med att han var [deltidsbrandman] så kunde jag ju prata med honom lite och just höra vad det innebar och så. För det var ju det man inte hade nån aning om överhuvudtaget, eller hur man gick till väga eller så. /…/ Om jag hade funderat på det så kanske han sa: ”Ta och ring ner”, sa han. Ja ja ungefär, så gjorde man det då.
Frida kunde inte förklara vad det egentligen var som gjorde att hon sökte sig till yrket eller när hon blev intresserad. Det hela verkar snarare ha uppstått som en plötslig impuls och en utmaning som hon bestämde sig för att fullfölja:

Jag måste ju se om jag fixar det eller inte, kan ju inte bara tänka ”Äsch, det fixar jag nog inte”. Så därför blev det hela vägen ut. Sen blev det ju, jag menar, jag kom hit, gjorde testerna och sen fick jag min [person-]sökare typ två gånger efter och då höll jag på att få. . Ha! Vad har jag gjort tänkte jag [skratt].

På samma sätt sökte Anna tjänst som deltidsbrandman utan att egentligen veta någonting om arbetsuppgifterna. Att hon sökte sig till yrket var, till skillnad från Frida, av framförallt ekonomiska skäl. Då Anna var i behov av ett extra jobb fick hon tips av en släkting, vilken arbetade som brandman, att räddningstjänsten sökte personal. Hon sökte tjänsten och var en av de två som klarade testerna och fick anställning. Det var till en början alltså inte yrket i sig som lockade utan behovet av ett extrajobb. Annas kunskaper om vad yrket innebar då hon sökte var enligt henne själv mycket knappa. Hon berättar lite skämtsamt att:

Jag visste väl att dom åkte ut i bilen och det tutade och dom var ganska, hjältar så. Ja, det var ju lite förskönat kanske [skratt].

Hon tyckte dock inte att hon helt handfallen kastat sig in i yrket eftersom hon tidigare arbetat inom bland annat verkstadsindustri och därigenom hade erfarenheter av att arbeta med maskiner och teknik.
Till vissa delar har Annas bakgrund likheter med Carins. Carin har tidigare arbetet som bland annat lastbilschaufför och den främsta anledningen till att hon började arbeta som brandman var, liksom för Anna, att hon behövde ett extrajobb. Till skillnad från Anna har hon även erfarenheter av vårdyrken och hade i dessa yrken kommit i kontakt med brandkåren. Hon tror själv att detta hade stor betydelse för varför hon kom att söka sig till brandmannayrket:

Det var ju väldigt mycket intresse. Men det kan ju ha varit också för att jag känner killarna i brandkåren. Jag har kört ambulans och jobbat mycket ihop med dom på trafikolyckor och bränder och sådär. Ambulansen är ju alltid med på såna grejer då, så man kände ju dom väldigt väl, plus att jag bor i kommunen. Så att det var egentligen ett lätt val.
Genom sina tidigare kontakter med brandmannayrket var Carin väl insatt i vad yrket innebar och vilka krav som ställdes. Dessa kontakter väckte ett intresse för yrket och gjorde det till ”ett lätt val”. Vad hon främst såg som intressant var att det innebar fysisk aktivitet och omväxling:

Jag menar vart du än kommer så finns det ju aldrig: ”Såhär och såhär gör vi”, utan det är alltid, du vet ju aldrig vad som möter när du kommer fram. Och man får använda hjärnan och använda sin fantasi och lösa varje uppgift.

Samtliga av de personer vi intervjuat framhåller att de finner yrket attraktivt eftersom det innebär omväxling. Det är dock inte alla som angivit detta som en anledning till varför de sökt sig till yrket, utan snarare vad de finner intressant med yrket efter att ha arbetat en tid.
Två av våra informanter har inte sökt sig till yrket i egentlig mening utan blivit tillfrågade av räddningstjänsten om de kunde tänka sig att ställa upp som deltidsbrandmän. Anledningen till detta var att det rådde brist på personal, vilket är en vanlig situation vid räddningstjänster i mindre samhällen. De två informanter som blev tillfrågade var Eva och Pia. Trots att de på detta sätt haft en liknande väg till yrket skiljer sig deras berättelser åt. Eva hade tidigare haft tanken att hon skulle passa som brandman, främst av praktiska orsaker:

Jag har haft det i bakhuvudet att det skulle nog vara bra. För i och med det att man känner husen och folket, och är på plats framförallt, jag är ju alltid här. /…/ Men så tanken har ju funnits, men det blev väldigt sådär abrupt när frågan kom, att nu ska jag ta ställning till det som jag har tänkt på någon gång ibland sådär, det hade jag ju inte tänkt så kanske.

Eftersom Evas man arbetar som deltidsbrandman hade hon kommit i kontakt med yrket. Detta var av stor betydelse för att hon tackade ja till tjänsten som deltidsbrandman, men även det faktum att hon upplevde erbjudandet som hedrande. Genom att hon blev tillfrågad var det någon som litade på att hon skulle klara av det:

Så att så var det, det var inte jag som sökte utan det var dom som sökte mig, och det kände jag mig väldigt hedrad av måste jag säga, att det var någon som trodde att jag skulle kunna klara det.

En annan anledning till att hon tackade ja var att hon tidigare arbetat bland annat inom vårdyrken och därför ansåg sig ha användbara erfarenheter. Även Pia har erfarenheter av att arbeta inom vårdyrken, men hon hade inte haft en tanke på att arbeta som brandman tidigare:

Dom kunde lika gärna ha frågat om jag ville bli astronaut, [skratt] för det var liksom en tanke som jag aldrig har funderat över. Har aldrig tänkt om jag skulle bli brandman. Så vad tänkte jag? Jag tänkte; ”Oj, det är ju farligt”, ”Oj, det innebär risker”, ”Oj, nu måste man vara duktig, man måste vara modig, då ska man vara hjälte”. Ja, det var dom typerna av frågor. ”Kan jag det?”, liksom ”Klarar jag av detta?”. Men sen blev jag väldigt hedrad av att bli tillfrågad.

Även om tillfrågan också för Eva kom som en överraskning så var hon i större utsträckning förberedd. Genom att hon tidigare funderat kring yrket hade hon en ganska klar föreställning om vilka arbetsuppgifter det innebar och hur hon trodde att hon skulle klara av dessa:

Fast jag kände inte som så att jag inte skulle klara av det, mer än det praktiska med vilken koppling som skall vara där och detta. Och kanske det här att det är tungt.

Pia däremot hade inte tänkt så mycket kring yrket och hade enligt henne själv vaga föreställningar om vilka arbetsuppgifter brandmannayrket innebar:

När jag har tänkt på brandmännen tidigare, inte som att jag skulle vara delaktig, men vad dom gör så är det ungefär; Ja, dom är nere och trycker av brandlarmen måndag klockan sex och kör en runda med bilen.

Att Eva och Pia blev tillfrågade och inte själva sökt sig till yrket gör att de till viss del skiljer sig från de andra vi intervjuat. Men deras väg till yrket skiljer sig egentligen inte särskilt mycket från Annas. Visserligen blev inte Anna tillfrågad, men det var heller inte ett målmedvetet yrkesval. Anna sökte ett extrajobb och då hon fick reda på att räddningstjänsten behövde personal sökte hon dit. Hon såg arbetet som vilket arbete som helst, att vara brandman var aldrig ett mål i sig:

Jag kunde ingenting om det så, har aldrig drömt om det heller. Så det var bara en grej jag gjorde för att jag själv ville liksom nå mina andra mål, så blev det så bara.

Detta står i kontrast till Sara. För henne är arbetet som brandman målet i sig. Hennes första kontakt med brandkåren var då hon praktiserade där under skoltiden och sedan dess har hon varit fast besluten om att bli brandman. Detta mål har påverkat hennes val av utbildning, vilken är både teknisk och vårdinriktad. Hon har även gjort värnplikt som räddningsman och var väl införstådd med vilka arbetsuppgifter yrket innebar då hon sökte tjänst som deltidsbrandman. Vad som från första början gjorde henne intresserad av yrket hade hon dock svårt att precisera:

Jag vet faktiskt inte. Tyckte det var jävligt skoj bara. Det är klart det har väl säkert lite sådär... För det är ju så, det är en speciell stämning att vara på en brandstation och dom är hur goa som helst, vad skall man säga, vi har alltid roligt. Man skrattar alltid när man är där bara för att det är alltid massa såna här, man skojar med varandra och så. Och det kände man ju redan när man var där och var så liten, så man tyckte ju det var skitkul, man var ju som... ja det var ju jätteroligt att vara där.

Efter praktiken på brandstationen fortsatte hon att hålla kontakt med räddningstjänsten och hon kom då att få ett större intresse även för arbetsuppgifterna.
Bakgrunden till varför Linda sökte tjänst som brandman liknar framförallt Carins. Linda har i huvudsak vårdutbildning och arbetar som ambulanssjukvårdare. Då hon under sin utbildning praktiserade som ambulanssjukvårdare kom hon i kontakt med räddningstjänsten och fick därigenom kunskaper om yrket. Att hon kom att söka tjänst som heltidsbrandman var i huvudsak ett infall:

[Det var] väl lite det att, vet inte, men för att trotsa alla andra som säger att det inte går. Nej men jag har alltid varit sån då i och med att jag tränat så pass mycket att jag har alltid satt upp mål så som jag ska fixa och det var väl en sån idé jag fick där att nu ska jag banne mig visa dem att detta går i alla fall. Men det gjorde det ju inte, [skratt] så är det.

Det finns betydande skillnader mellan informanternas berättelser om vägen till yrket vilket kan illustreras med tre olika mål som går att urskilja i informanternas berättelser: individuella-, kollektiva- respektive instrumentella mål. Med individuella mål avser vi en fokusering på det egna intresset, vilket framförallt utmärker Frida, Linda och Sara. De såg brandmannayrket som en utmaning och koncentrerar sig på vad yrket kunde tillföra dem själva i termer av fysisk träning eller äventyr. Kollektiva mål avser istället en betoning av att ställa upp för det lokala samhället, vilket framhävs av Eva och Pia. Det som utmärker deras berättelser är att de blev tillfrågade om de ville arbeta som brandmän och därigenom var det inte intresse för själva yrket som präglade deras väg till yrket. Det var istället bristen på personal som gjorde att de tackade ja, trots att de till viss del tvivlade på sina egna förmågor. För Anna och Carin däremot var behovet av ett extrajobb den främsta anledningen till att de sökt sig till yrket. För dem är valet av yrket förhållandevis ointressant och det är detta vi avser med instrumentella mål. Det bör dock poängteras att samtliga av våra informanter inte hamnar inom endast en av dessa kategorier. Vi har istället använt denna kategorisering för att urskilja generella drag i deras berättelser.
Då vi påbörjade intervjuarbetet hade vi skapat oss en föreställning om att det skulle finnas större likheter i informanternas beskrivningar om vägen till yrket. Varför vi hade en sådan ”förväntning” berodde troligtvis på att det i bl.a. tidningsartiklar framhålls att det krävs stort intresse av yrket och målmedvetenhet för att som kvinna bli brandman. Våra informanters berättelser visade sig dock ha en stor variation. De likheter vi fann hade istället att göra med vad de fann givande med yrket, såsom omväxlande arbetsuppgifter och att göra en insats för samhället.

5.2 Brandman - och kvinna?

I föregående avsnitt om våra informanters väg till yrket framgår att de har varierande bakgrunder och av olika anledningar ”sökt” sig till brandmannayrket. Gemensamt för dem alla är dock att de genom sina handlingar utmanar föreställningar om gränserna för kön. Vi avser i detta avsnitt att presentera hur föreställningar om deras yrkesval riskerar att ifrågasätta deras identitet som kvinnor. I Pojkflickor och manhaftiga damer diskuteras hur föreställningen om yrket som maskulint gör att informanterna av somliga antas vara manhaftiga. Att uppfattningen om informanterna som maskulina, genom den heterosexuella matrisens logik, kan leda till att de antas vara homosexuella utvecklar vi under rubriken Kvinnlig brandman - och heterosexuell? Slutligen presenteras i Regleringen av sitt kön hur informanterna försöker åstadkomma överensstämmelse mellan den identitet de tillskriver sig själva och den identitet som tillskrivs dem av andra.

Pojkflickor och manhaftiga damer

Jag vill inte vara brandman, jag vill ju vara en brandkvinna, men det hörs ju inte klokt. /…/ Brandman det hörs ju macho, det gör det faktiskt. Men brandkvinna det hörs ju töntigt. Jag vet inte vad man skulle säga istället. Men det går att förena dom det gör det, men ooohh, namnet är fel. Jag vet inte hur man ska ändra det heller, det är något som jag har tänkt mycket på. För jag säger ”Jag är kvinnlig brandman”, ”Är du kvinnlig?” [skratt]. Så det blir så fel.

Eva vet att det går att vara brandman och kvinna eftersom hon själv, liksom huvuddelen av de andra informanterna, är ett levande bevis på detta. Att vara brandman och kvinna blir dock problematiskt eftersom båda dessa identiteter är normerade och befästa med föreställningar om kön. ”Brandman” associeras med maskulinitet och är därigenom beroende av att det inte existerar kvinnor som är brandmän. Detta genom att femininitet och maskulinitet förhåller sig dikotomiskt till varandra, det vill säga att maskulint förstås som maskulint eftersom det inte är feminint. Denna gräns överskrider våra informanter och deras handlingar kommer därigenom att ifrågasätta inte bara föreställningar om kön, utan även yrket som könsbestämt. Hur föreställningen om kön bygger på ett dikotomiskt tänkande och hur detta begränsar informanternas möjligheter att förhålla sina handlingar till dessa framgår tydligt i citatet ovan. Brand-man och brand-kvinna ställs mot varandra som de två alternativ vilka Eva kan tänka sig att benämna sig som. Brandman kopplas till ”macho” och kontrasteras till brandkvinna, vilket Eva uppfattar som ”töntigt”. Det är alltså inte bara (brand)man och (brand)kvinna som ställs emot varandra här, utan även de värderingar som Eva sammankopplar med begreppen. Hon skulle vilja kalla sig för brandkvinna om det inte vore för de värderingar hon anser förknippas med detta. Att hon tycker brandkvinna låter töntigt går emot hennes uppfattning om sig själv som tuff och självsäker. Att vara tuff och självsäker kopplar hon till viss del till maskulinitet, vilket gör att benämningen brandman kan uppfattas ligga närmare hennes upplevelse av identitet än brandkvinna. Men även titeln brandman känner hon distans till eftersom hon inte upplever sig själv som, eller av andra vill bli sedd som maskulin eller macho.
Ett par av informanterna upplever sig dock ha varit pojkflickor eller killtjejer. En av dessa är Carin och hon definierar vad hon menar med killtjej på följande sätt:

Ja man har kanske alltid, som jag har ju nästan alltid bara haft killkompisar och man har liksom levt i en manlig miljö mer än i en kvinnlig egentligen. Såna som är lite tuffa tror jag.

Det verkar dock vara en stor skillnad mellan innebörden i att bli betraktad som killtjej jämfört med maskulin. Att vara en maskulin kvinna är liktydigt med en blandning av man och kvinna, snarare än kille och tjej. Detta genom att maskulinitet är något som kopplas till sexualitet. Killtjej däremot associeras kanske inte i samma utsträckning till sexualitet eftersom begreppen kille och tjej snarare syftar på könsbestämda men inte könsmogna individer. Det är genom puberteten och könsmognaden som individen anses bli man - maskulin eller kvinna - feminin. Maskulinitet är det som attraherar det andra könet och som i enlighet med den heterosexuella matrisen bör sammanfalla med föreställningen om individens biologiska kön. Detta är en viktig skillnad eftersom benämningen killtjej av denna anledning inte utmanar heterosexualiteten som norm i samma utsträckning som benämningen maskulin kvinna.
Att informanterna riskerar att bli uppfattade som maskulina genom sitt val av yrke och att de upplever detta negativt framgår i samtliga intervjuer. Informanterna berättar dock att de fått positiva reaktioner från släkt och vänner, att de sökt tjänst eller börjat arbeta som brandmän verkar inte vara särskilt uppseendeväckande för de som känner dem. Reaktionen har i de flesta fall blivit ”typiskt dig”. Istället är det av personer de inte känner så väl som de fått reaktioner vilka inte stämmer överens med hur de uppfattar sig själva:

Ja, på krogen kan man ju tänka sig då. Där ska man absolut inte säga att man är brandman och kvinna för då liksom, då sticker dom med en gång [skratt]. Men vill man att dom ska sticka så var det rätt effektivt faktiskt. /…/ Många killar backar direkt så; ”Jaha, okej” och så börjar dom titta sig efter nåt annat då. /…/ …så tror dom att man är macho eller nånting. Varför man nu skulle vara det då, men det kanske är nån sån här gammal attityd också då.

Exemplet med att på krogen berätta att man är brandman, vilket Anna använder sig av i citatet ovan, återkommer i flera intervjuer. Anledningen till detta kan vara att krogen får exemplifiera en miljö i vilken informanterna presenterar sig själva för personer vilka inte känner dem så väl och att det därigenom utgör en kontrast till reaktionerna från släkt och vänner. En annan anledning kan vara att det är en miljö där de riskerar att bryta mot den heterosexuella praktikens spelregler genom de föreställningar som förknippas med deras yrkesval. Med den heterosexuella praktikens spelregler avser vi att kvinnor skall vara feminina och attraheras av män vilka skall vara maskulina och vice versa. Att berätta att man arbetar som brandman bör man enligt Anna ”absolut inte säga” om man vill attrahera killar på krogen. Om man däremot finner en intresserad kille besvärande är det en effektiv strategi att avslöja sin yrkestitel eftersom man då kan förlora sin attraktionskraft - förlusten av femininitet. Att valet av yrke påverkar den identitet de tillskrivs av andra har även Sara erfarit:

En del tycker nog att det är lite sådär.. Speciellt dom man möter på krogen, dom kan ju lätt känna kanske lite sådär ”Fasen också”. Lite, inte nederlag, men att dom är.. en tjej som är starkare och större kanske än en kille. /…/ Lite sådär att det är killarna som ska göra grovjobbet och flickorna som ska stå och laga mat vid spisen och städa och diska och sånt där, inte så grovt då men typ, så blir dom förvånade när det kommer någon som är tvärtom.

Medan titeln brandman för en kvinna får negativa konsekvenser för möjligheten att attrahera det andra könet råder, enligt vad Sara erfarit, det motsatta förhållandet för män:

Går dom ut på krogen och säger att ”Jag är brandman” så har dom 20 brudar med sig hem sen, det är så jädra typiskt. Och jag tror att det beror på att man har en speciell bild av en brandman, att det är en hjälte som klarar allting, som är stor och stark. /…/ Du har väl sett dom här almanackorna som finns? Dom är så gräsliga! Dom står där med barnet i famnen bara, oouh, det är värsta fadersgestalten.

Sara beskriver här hur bilden av brandmannen upplevs som ett sexobjekt och att föreställningen om brandmannen har en stark attraktionskraft på kvinnor. Detta nämner även Carin, som dessutom kopplar denna föreställning om brandmannen till att främst män söker sig till yrket:

Vad det gäller killar så tror jag nog att det är mycket den här drömmen när man var liten och [förställer rösten] ”Vad ska du bli?”, ”Jag ska bli brandman, polis”. Det är nog säkert mycket kanske en dröm och sen just den här hjälteglorian, du vet. Har du sett Eldstorm? Fruktansvärt löjlig film, men det är, ja: ”Dom tuffa grabbarna går in när dom andra går ut”, och det är ju faktiskt så, brandmännen går in där alla andra går ut och sen så kommer dom och har räddat liv och alla tycker dom är hjältar och du vet, stora muskler och tjejerna svärmar [skratt].

Bilden av brandmannen upplevs, liksom Lorentzi finner, macho och kopplat till vår kulturs föreställningar om maskulinitet. Oavsett om våra informanter själva anser att denna föreställning är sann eller eftersträvansvärd så tvingas de förhålla sig till denna. Det är föreställningarna om den maskulina brandmannen som gör att deras yrkesval blir problematiskt. Att som man träda in i rollen som maskulint sexobjekt anses inte motsägelsefullt utan snarare logiskt. Att som kvinna träda in i denna roll blir dock inte logiskt. Försök till att skapa en logik i kombinationen brandman och kvinna kan istället resultera i föreställningen om dem som pojkflickor och manhaftiga damer, föreställningar vilka inte sällan leder till misstanke om homosexualitet.

Kvinnlig brandman - och heterosexuell?
Att bli betraktad som maskulin kvinna sammankopplas i flera intervjuer med att bli betraktad som lesbisk. Linda antyder detta då hon berättar om hur hon tror att folk skulle reagera exempelvis på krogen om en kvinna berättar att hon är brandman:

…då tror jag att den personen som får reda på det liksom, ”Vänta jaha, brandman näeh”. Ah då, eller så tror dom lätt att man är väldigt maskulin, att det ligger annat bakom.

Varför kvinnor som brandmän uppfattas vara maskulina tror hon beror på föreställningen av brandmannen som maskulin:

Jag tror att bilden mycket är att det är den här starka, maskulina killen, eller mannen då, och sen så kommer det då en tjej och säger ”Näeh jag jobbar som brandman” och då, det funkar liksom inte för många, för många ser det liksom, som vi sa så himla maskulint. Och då tror jag att dom som jobbar lätt också blir sedda som maskulina, dom tjejerna som gör det.

Linda säger inte uttryckligen att den kvinna som uppfattas som maskulin också riskerar att bli betraktad som lesbisk. Hon använder inte begreppet lesbisk eller homosexuell utan benämner det istället som ”att det ligger annat bakom”. Vi tolkar det som att det är homosexualiteten som hon menar ”ligger bakom” maskuliniteten. Att det är homosexualitet hon syftar på är inte en självklarhet i detta citat. Under intervjun gör hon dock liknande antydningar i sin beskrivning av hur hon tror att kvinnor inom mansdominerade yrken, liksom män inom kvinnodominerade yrken, kan uppfattas. Denna ”logik”, att en maskulin kvinna antas vara lesbisk, bygger på vad Butler benämner som den heterosexuella matrisen. Maskulinitet associeras till män och definieras som det som attraherar det andra könet. En maskulin kvinna avviker därigenom från föreställningen om kön liksom heterosexualitet och antas sträva efter att attrahera kvinnor. Utifrån den heterosexuella matrisen blir det därigenom mer logiskt att en maskulin kvinna är homosexuell än heterosexuell.
Föreställningen om kopplingen mellan maskulin kvinna och homosexualitet har även Sara erfarit då hon av sina arbetskolleger troddes vara homosexuell eftersom hon valt ett mansdominerat yrke:

Jag hörde det aldrig innan men så var det en gång som det kom upp någonting om det, typ ”Va fan, är du lagd åt andra hållet eller?”. Eller nej, jag tror att det kom upp det just med att man, att lesbiska ska ha den här antingen är det en mansroll eller så är det en kvinnoroll, och så i och med att jag har dragit mig åt ett mansdominerat yrke så har jag den manliga biten. Och så sa dom det då ”Ja det är ofta att man dras åt det och.. är du det?”. Och sen, jag tänkte ju inte på det. Men grejen var det att det kom upp flera gånger sedan efter det.

Uppfattningen att lesbiska har en mansroll eller kvinnoroll är vanligt förekommande och kan uppfattas vara heterosexuellas fördomar om homosexuella. Pia Lundahl som gjort livshistoriska intervjuer med lesbiska och bisexuella kvinnor i åldern mellan 18-78 år finner dock att liknande resonemang förekommer även hos homosexuella. Lundahl finner att genderöverskridanden, t.ex. en maskulin kvinna eller pojkflicka, kopplas till homosexualitet och att detta därigenom upplevs som en central del i att ”komma ut” som homosexuell. Hennes informanter uppfattar alltså genderöverskridanden som ett uttryck för en ”bakomliggande” homosexualitet på samma sätt som framgår i våra intervjuer.
Föreställningen om att det i ett homosexuellt förhållande finns en mansroll och en kvinnoroll gör homosexualitet begriplig inom de begränsningar som den heterosexuella matrisen innebär. Den heterosexuella matrisen utgör logiken i kön, att det finns två kön vilka passar ihop. Därigenom antas det även inom homosexuella förhållanden finnas motsvarigheter till man och kvinna. I enlighet med den heterosexuella matrisen antas maskulinitet, liksom femininitet, vara uttryck för ett biologiskt kön och begäret till det andra könet. Genom att uppfatta lesbiska som maskulina kan detta föra med sig föreställningen att de är födda som män i en kvinnas kropp. Därigenom kan maskuliniteten, liksom femininitet, fortsätta att uppfattas som ett uttryck för ett bakomliggande biologiskt kön och begäret sägas vändas mot det andra könet. Genom denna uppfattning om homosexualitet antas den heterosexuella normen reproduceras även inom homosexuella förhållanden.

Regleringen av sitt kön
Att individer som inte agerar sitt kön ”rätt” blir betraktade som homosexuella finner även Marie Nordberg i sin studie av män inom kvinnodominerade yrken. Nordberg har bland annat intervjuat manliga frisörer, vilka berättar att de blivit utsatta för mobbning på grund av sitt yrkesval och kallade homosexuella. För att undvika att bli sedda som icke-män och homosexuella börjar de därför att överkommunicera sitt kön, det vill säga att de i större utsträckning började använda sig av symboler för maskulinitet. På samma sätt uttrycker våra informanter att de börjat reglera sitt kön och anstränga sig för att agera sitt kön rätt:

Nu vet jag i och för sig, nu har det gått såpass, men i början så tänkte man, eller ja, då fick jag nästan tänka efter, lite grann så här att ”Usch nej, Carin nu”, då gick man nästan som en kille. Du vet man [basröst] kom så här med sina brandkläder, så jag tänkte [ljus röst] ”Men gud, hur går jag egentligen!”. Så man fick väl tänka efter många gånger då så att man inte skulle bli som killarna då.

Carin upplever att det krävs engagemang för att agera sitt kön ”rätt”. Vi tolkar det som att anledningen till detta är att hon vill skapa överensstämmelse mellan den identitet hon tillskriver sig själv och den identitet hon tillskrivs av andra. Som vi tidigare nämnt anser sig Carin vara eller ha varit pojkflicka. Hon vill dock inte bli betraktad som manhaftig eller maskulin. Att Carin på detta sätt identifierar sig som pojkflicka och samtidigt inte vill bli sedd som maskulin görs möjligt genom den skillnad mellan innebörden i dessa benämningar, vilket vi diskuterat tidigare. Att hon inte vill bli uppfattad som maskulin beror på att hon upplever att detta också innebär en risk att bli betraktad som homosexuell:

Det har jag en kompis som är väldigt mycket kille om man säger så. Hon är inte lagd åt fel håll, det är hon inte, men hon är väldigt mycket sådär [basröst] ”Här kommer jag änna, vet du”, ”Kom igen nu grabbar”. Och sån vill inte jag bli riktigt.

Att bli betraktad som homosexuell verkar hon uppleva negativt. Detta antyds av att hon menar att homosexualitet innebär att vara ”lagd åt fel håll” och genom att hon är angelägen om att vi inte skall tro detta om hennes väninna. Eftersom hon inte vill uppfattas som maskulin och därigenom riskera att bli betraktad som homosexuell, reglerar hon sitt agerande av kön så att andra skall uppfatta henne som mer feminin. Rädslan för att förlora sin kvinnlighet i andras ögon återges även i intervjun med Sara:

Om jag ser en tjej som jag tänker såhär att ”Fasen vad manlig hon är”, jag tycker inte det är charmigt. Jag tycker det är fruktansvärt. /…/ Så då vill jag inte att andra ska tänka så om mig eftersom jag inte tycker om det.

Sara vill inte bli betraktad som maskulin eftersom hon inte själv upplever sig så. Hon är därför noga med att inte ge intryck av att vara maskulin, men menar samtidigt att folk får ta henne som hon är:

Det har man funderat mycket på. Ser killarna en som att man är, eller andra människor, är man manlig i sitt sätt? För ibland märker man ju att man är fruktansvärt grov i munnen, så kommer man på sig själv så bara ”Oops, så ska ju inte tjejer säga” du vet. Det är ju bara för att man är där, för dom snackar som dom gör, man blir ju sån då också. Men jag kan ju inte säga att man är en sån som står och sminkar sig framför spegeln 20 timmar varje dag för att se fin ut och målar naglarna och filar och donar, utan jag är en väldigt naturlig människa, tror jag. Jag är som jag är och sån är jag, det är inget att göra åt. /…/ Och då funderar man, för i och med att man väljer kanske en klädstil som är lite lättare och man inte sminkar sig så mycket så förlorar man ju lite av den här kvinnligheten.

Då våra informanters identitet som kvinnor riskerar att ifrågasättas genom deras val av yrke skapas ett behov av att betona gränsen mellan maskulint och feminint. Även om detta kanske inte resulterar i en överkommunicering av symboler för femininitet så är de vaksamma över hur de agerar sitt kön och att deras handlingar hamnar på ”rätt” sida om denna gräns. Detta agerande kan dock resultera i en begränsning av deras möjligheter att bli accepterade som ”riktiga” brandmän.

5.3 Kvinna - och brandman?

I föregående avsnitt har vi diskuterat hur informanterna strävar efter att bevara sin femininet. Vi avser här att presentera hur våra informanter upplever att denna strävan gör det problematiskt att bli accepterade på arbetsplatsen och möjligheten att vara brandman. Vi kommer först att i avsnittet Jargongen på arbetsplatsen presentera hur de måste anpassa sig till jargongen på arbetsplatsen samtidigt som de inte kan delta i denna på lika villkor som män. I Kvinnorna som hot mot bilden av brandmannen diskuteras hur informanterna upplever att motståndet till kvinnor som brandmän beror på viljan att bevara föreställningen om yrket som maskulint. Vi kommer sedan att presentera hur särbehandlingen av kvinnorna får konsekvenser för deras möjligheter att visa sin duglighet som brandmän i avsnittet Upplevelse av särbehandling.

Jargongen på arbetsplatsen
I sista citatet i föregående avsnitt berättar Sara att hon inte vill bli uppfattad som maskulin. Hon har reagerat på att hon ibland blivit ”fruktansvärt grov i munnen” som en konsekvens av miljön på arbetsplatsen och då upplevt detta som att hon gjort fel, att hon inte agerar sitt kön korrekt då hon säger saker som hon uppfattar att tjejer inte ska säga. Att inte förlora sin femininitet blir problematiskt eftersom hon tvingas att anpassa sig till den maskulina kulturen på arbetsplatsen. Denna präglas enligt våra informanter av en jargong vilken ofta innebär sexuella anspelningar och grova skämt, eller som räddningstjänsten själva valt att presentera den i en ansökningsannons: ”rå men hjärtlig”. Det är i anpassningen till denna som Sara upplever att hon riskerar att bli maskulin. Linda tror dock att en sådan anpassning är nödvändigt för att kunna handskas med miljön på arbetsplatsen:

Men i och med att det kommer in så få kvinnor i såna fall, för nu när det väl börjar så kommer det ju, det kommer ju nån liksom åt gången. Och jag tror att för att dom skall klara sig i den jargongen som ändå är så tror jag att dom måste bli lite som, eller ja, måste stå på sig lite och vara lite halvkaxiga tillbaka. Näe men att man liksom får ha en viss jargong tillbaka till dom då.

I likhet med Linda, uppfattar Anna det som nödvändigt att anpassa sig till jargongen. Men hon betonar också, liksom Chetkovitch finner, att det är viktigt att inte ta illa upp av jargongen utan istället visa sig oberörd:

Man får ju bara hänga med, annars så blir det ju lätt att dom nästan hackar ner på en alltså. Man får inte ta illa upp, man ska ju hänga med och: ”Jaa, visst vettu” liksom så, bara låtsas som att ”Jajjamen, det är så bra så”.
/---/
Det känns som om man inte kan börja att käfta tillbaka liksom: ”Ah, men hör du inte vad barnsligt det här låter!” liksom. Det känns som att då är man helt borta alltså.

Att anpassa sig till jargongen och inte reagera är enligt Anna ett sätt att bli accepterad på arbetsplatsen. I alla fall i den bemärkelsen att den motsatta strategin, att visa att man inte accepterar jargongen, enligt henne riskerar ett uteslutande ur gemenskapen. I kombination med Saras uppfattning att en anpassning till jargongen på arbetsplatsen innebär en ”förlust” av femininitet, framstår det som omöjligt att vara feminin och samtidigt bli accepterad av sina kollegor. Att anpassa sig till jargongen och bli uppfattad som maskulin har dock också sina nackdelar, vilka vi diskuterat tidigare. I flera av intervjuerna framgår det också att det, liksom Chetkovich finner, som kvinna blir omöjligt att anpassa sig till jargongen eftersom de själva blir objekten för de sexuella anspelningarna och därigenom inte kan bli del av gemenskapen på lika villkor som männen:

Ja det är skämten då som kan bli grova då, eller grova. Men ja, jag tar inte illa upp och jag är ju känd för att berätta många historier så att det, då blir det inte så. Men det är ju lite skillnad på att berätta historier och sen få något sagt direkt till sig själv. Det är ju inte riktigt samma, för då associerar ju dom det med mig. Men en historia som jag berättar, eller en fräckis eller vad det sen är, då är det ju inte jag, den kommer ju från mig, men ifrån början så har jag ju hört den och vidarebefordrar den.

Eva är inte främmande för att jargongen är ”grov” eftersom hon själv anser sig vara ganska ”grov” i sitt språk och sin humor. Detta upplever hon inte som ett hot mot hennes identitet, vilket gör att hennes upplevelser skiljer sig från Saras. Vad Eva upplever som obehagligt är inte språket i sig, utan istället det sätt på vilket hennes utanförskap i förhållande till den maskulina kulturen markeras. Att bli betraktad som kvinna och därigenom inte kunna delta i kulturen på arbetsplatsen har även Sara fått erfara:

I och med att det blev mer skämtsamt i början så blev det ju att man lärde sig att ta dom skämten då. Och då blev det att man liksom skämtade tillbaks och var lika grov i munnen som dom. Och sen när det övergick till mer allvarsamma skämt då, då har det blivit att man inte orkar med det och då skiter man i det istället

Vad som gjorde att Sara till slut inte orkade att delta i jargongen var inte sexuella anspelningar, utan istället att skämten efterhand började röra sig kring föreställningar om hur kvinnor är och därför inte lämpliga som brandmän. Hon beskriver bland annat en kollega som ständigt skämtade på detta område:

Det var ju så var enda dag, jag menar det gick ju inte 10 sekunder förrän han började igen: ”Ja, nu är vävstolskursen, nu börjar den snart och du har väl anmält dig nu” och ”Du kommer snart in på nya tankar och du vet, kommer barnen där och du vet, du träffar en och blir kär, då tänker du på andra saker hela tiden”

Under intervjun märks det att kollegans kommentarer gjort henne mycket upprörd. Kommentarerna är inte en direkt kritik av Sara som person, utan istället av kvinnor som brandmän i allmänhet. Kritiken bygger på en generaliserad och fördomsfull föreställning om hur kvinnor är och riktas till Sara genom att låta henne symbolisera denna grupp. Hon blir därigenom inte sedd som en individ utan istället som symbol för sitt kön. Vi tolkar det som att det är detta som gör Sara så upprörd. Att uppfattas som kvinna är centralt för hennes identitetsskapande, men samtidigt vill hon inte bli sedd som kvinna i den bemärkelse kollegans kritik bygger på. Detta gör det svårt att bemöta kritiken då hon inte vill riskera att bli uppfattad som icke-kvinna och samtidigt inte bli uppfattad som kvinna i den bemärkelse kollegan utgår från eftersom den innebär att hon inte passar som brandman:

Det är ju dom argumenten som kommer att man inte håller så länge och att man kommer på andra tankar sen när man blir kär och skaffar pojkvän och ska gifta sig och skaffa barn och sådär. Men dom får väl tro det då. Jag säger ju inte att jag inte kommer göra det någon gång. Men det kommer dröja innan jag gör något sånt, det vet jag ju. Sen finns det väl dom tjejer som inte kan bli med barn heller. Nu säger jag ju inte att jag är sån, men jag menar dom pratar så mycket tycker jag. Dom snackar så mycket skit, dom vet inte vad dom pratar om egentligen.

Kvinnorna som hot mot bilden av brandmannen
Erfarenheten av att ha kollegor som är uttalat negativa till kvinnor som brandmän skiljer sig mellan våra informanter och en av anledningarna till detta är troligtvis att den tid de arbetat som brandmän varierar. Det är nämligen främst de av våra informanter vilka arbetat som brandmän under en längre tid som berättat om sådana erfarenheter. En av dessa är Anna och hon berättar om en kollega med negativ inställning till kvinnor som brandmän. Anledningen till detta tror hon var att kollegan upplevde henne, i egenskap av kvinnlig brandman, som ett hot mot sin identitet:

Jag tror nog att det var så att han egentligen hade lite komplex själv. För han var väldigt stor och stark sådär. Så kanske det kändes som att då var inte det värt så mycket om det kom en liten tjej, sån här tönt och gick där och var samma jobb som han då. Jag tror litegrann att det är så att dom kanske känner då, en man som bygger sitt, vad man nu ska kalla det, liv på att vara man om man säger. Det var väl hans stolthet då kanske liksom att vara den här mannen, machomannen. Och sen kommer då liksom dom och förstör det då, dom här små tjejerna. Då får han ju ingen gloria nästan alls till slut ju. Om vi också kan göra samma jobb som han då, då blir han ju värdelös helt plötsligt. Då känns det nog lite jobbigt för dom killarna tror jag, om dom inte har nåt annat som dom kanske värderar med sig själva då. Men det var bara en som sa det rakt ut så. Men det tycker jag, det respekterar man ju också. Det är ju bättre det än att dom går och smågrymtar egentligen, vet man ju var man har dom.

Även Sara tror att hon kan uppfattas som ett hot av de som vill bevara föreställningen om yrket som maskulint:

Jag menar man hotar ju deras mansdominerade arbetsplats och man kanske hotar titeln brandman också, eller innebörden i det, jag vet inte riktigt. Tjejer kommer och ska göra samma tunga arbete som en kille. Det är väl svårt för många att acceptera kanske.

Både Anna och Sara kopplar motståndet mot kvinnliga brandmän till att det finns en vilja att bevara föreställningen om brandmannen som maskulin och att vissa av deras manliga kolleger har behov av detta i sitt identitetsskapande. Därigenom uppfattar de att de genom sina handlingar riskerar att av kollegor uppfattas som ett personligt hot. Annas och Saras viljor kommer därigenom i konflikt med andras. Genom sitt yrkesval överskrider de gränser och utmanar föreställningar vilka de upplever att somliga har ett starkt behov av att bevara. Detta har dock aldrig varit avsikten med deras val av yrke, utan istället en oavsiktlig konsekvens av deras strävan efter sina personliga mål; för Anna en extra inkomst, för Sara att få arbeta inom sitt drömyrke. Föreställningar om kön och brandmannen som maskulin är problem som uppkommit i deras strävan att nå sina personliga mål.
Även Linda, som inte arbetat inom yrket, tror att motståndet till kvinnor som brandmän beror på att somliga vill bevara föreställningen om yrket som maskulin. Hon drar en parallell till sina erfarenheter inom ambulanssjukvården och de manliga kollegornas motstånd till att använda hjälpmedel vid tunga lyft:

…då när dom får lättare hjälpmedel och så där, så tror jag att det sätter ner deras manlighet lite på yrket. Deras status den liksom sjunker där lite. Det kan nog ha med det att göra också tror jag, att klarar en tjej av att jobba med det, så är det inte så högt värderat längre. /…/ Från att dom då liksom har vart så himla starka och duktiga och så kommer en tjej och klarar av samma. Då förändras ju allmänhetens syn på det också, tror jag, att det kanske inte är så märkvärdigt i alla fall, för trots allt så klarar hon av att göra det också.

Frågan om kvinnliga brandmän har väckt en diskussion om att försöka förbättra teknik och utrustning. Förändring av utrustning och teknik utgör även ett av förslagen till förbättring i utredningen Brandman - och kvinna?. Chetkovich finner dock att det finns ett stort motstånd till detta hos vissa av brandmännen. Dessa är kritiska till att yrket femininiseras genom lättare utrustning och större säkerhet vid utryckningar. På samma sätt finner etnologen Eddy Nehls i sin studie av svenska lastbilschaufförer att teknikutvecklingen ses som negativ genom att det upplevs femininisera yrket. Att motståndet till teknisk utveckling och användandet av hjälpmedel inom vissa yrken är kopplat till viljan att bevara föreställningen om dessa yrken som maskulina diskuteras även av Marianne Blomsterberg m.fl. i Att bryta mark för brytare. Det kan alltså, liksom Linda uppfattar det, finnas en koppling mellan motståndet till teknisk utveckling av material och motstånd till kvinnor som brandmän.
Genom att man i diskussionen om kvinnliga brandmän antar att det krävs eller kommer medföra en utveckling av utrustning och teknik reproduceras samtidigt föreställningen om yrket som maskulint, att det krävs män för att klara arbetsuppgifterna. För att kvinnor skall klara dessa måste man förändra arbetsuppgifterna och utrustningen, man måste göra en ”femininisering” av det ”maskulina” yrket. Det som uppfattas som den tyngsta arbetsuppgiften och av denna anledning det främsta argumentet mot kvinnliga brandmän är rökdykning. Att rökdyka ställer stora krav på individens fysiska förmåga eftersom det innebär stora påfrestningar genom hög temperatur och tung utrustning. Den som rökdyker skall samtidigt kunna bära ut sin rökdykningskollega i en nödsituation. Att använda denna arbetsuppgift som argument mot kvinnor inom yrket är något som våra informanter fått erfara. Diskussionen om rökdykning och föreställningen om kvinnors fysiska förutsättningar är enligt Sara ett hinder för kvinnor att av sina kollegor bli accepterade som brandmän:

Jag menar kommer det en nyanställd kille så är han med i gänget med en gång nästan. Och jag tror inte det är samma grej för en tjej. För en tjej måste hela tiden först och främst visa att dom klarar det. Killarna har svårare att lita på att dom kan gå in och rökdyka i ett hus och ha en tjej som kollega med sig än om dom har en kille. Det är svårare att acceptera det, för dom känner inte tryggheten. Och tyvärr är det ju så att dom skapar den otryggheten själv, för vi har ju klarat testerna.

Även Carin kapacitet att kunna rökdyka har ifrågasatts. Hon upplevde det dock inte så svårt att övertyga sina kollegor om sina förmågor:

I början så var det väl sådär lite grann att ”Hur ska man våga gå in och rökdyka med dig? Orkar du dra ut mig? Jag som väger”, ja allt från vad dom nu väger, 70-100 kilo då. Så sa jag ”Ja, ja. Får ju bevisa det då”. Så då sa jag till min förman att ”Jag känner att dom inte riktigt litar på mig så jag får ju bevisa vad jag går för.” Och då gjorde vi en övning där, så drog jag runt killarna där lite grann [skratt] och efter det var det aldrig någon som sa något. Så det gäller ju att bevisa.
/---/
Jag har aldrig hört att någon av killarna har fått den frågan att: ”Orkar du verkligen dra ut mig?”. Men jag tycker det är okej, jag säger liksom ingenting om det, eftersom det handlar om att man ska lita på varann.

Upplevelse av särbehandling
Genom att bevisa sin fysiska förmåga ansåg sig Carin ha fått sina kollegors förtroende. Sara däremot upplever det som svårt att få förtroende trots att hon klarat testerna. Dessutom anser hon själv att hon under den period hon arbetat, vilken sträcker sig över ett år, endast vid ett tillfälle misslyckats med en arbetsuppgift. Denna arbetsuppgift var inte rökdykning och inte heller ett moment som främst krävde fysisk styrka. Hon upplever därför att hon har svårt att övertyga vissa av sina kollegor om att hon är kapabel till att vara brandman. Det räcker inte med att, som i Carins fall, bevisa sin kapacitet. Då hon inte blir sedd som individ utan i första hand som ”kvinna” verkar det inte spela någon större roll hur väl hon utför sina arbetsuppgifter:

Men jag tror att i det undermedvetna så finns den här instinkten hos killarna att ”Tjejerna ska inte bära tungt” och ”Jag är man, jag gör det” liksom. Och det är ju helt fel, då är vi ju där, att vi har två olika roller. Jag menar vi är där och ska samarbeta, vi ska göra lika mycket tillsammans. Jag menar jag har inte valt att bli brandman för att stå och titta på när dom jobbar, utan jag ska ju vara med lika mycket som dom. Men det finns nog mycket den instinkten kvar och det dröjer nog ett tag innan man bearbetar bort den, innan dom ser en som en i gänget och inte en kvinna liksom.

Sara antyder här hur föreställningar om kön kan hindra kvinnor att bli accepterade som brandmän och skapa självförtroende i sin yrkesroll. I förhållande till de direkta kommentarerna om att kvinnor inte passar som brandmän, vilka presenterats ovan, kan detta i vissa fall ses som ett mer subtilt uttryck för denna uppfattning. Anledningen till särbehandlingen kan många gånger troligtvis vara ren välvilja och ett resultat av en osäkerhet i att förhålla sig till kvinnor som kollegor.
Som vi tidigare nämnt är det främst de av våra informanter vilka arbetat under en längre period som erfarit direkta kommentarer. De mer subtila uttrycken är dock något som framgår i nästan samtliga av våra intervjuer. Informanterna som arbetat en kortare tid är måna om att framhålla att de blivit mycket väl mottagna och att de inte fått några negativa reaktioner. Efterhand framkommer det dock berättelser om situationer de upplevt negativt. De har dock svårt för att beskriva varför de reagerat på dessa situationer:

Nu är det liksom bara wow ungefär, man måste väl lite: ”Ah, men snälla nån, jag klarar väl nånting”. Nej, men mer åt det hållet, att liksom att man är duktig fast man inte är det ungefär.
/---/
Det var en som skulle hjälpa mig på med paketet och grejer då, jag bara kände: ”Men släpp!”. För liksom, jag vet inte, men det var en utav dom här äldre gossarna, farbröderna. Han ville bara var snäll, men jag bara kände att: ”Men hallå, jag klarar mig själv”. Nä, dom vill väldigt gärna väl, tror jag, dom vill väldigt gärna väl.

Beskrivningar av situationer där de upplevt att det förväntas för lite av dem, liksom Frida uttrycker i citatet ovan, framkommer ofta i de senare delarna av våra intervjuer. Detta tror vi beror på att upplevelserna av dessa situationer är fyllda av motstridiga känslor och svåra att tolka. Å ena sidan upplever de att de inte vill bli behandlade på detta sätt, å andra sidan antar de att kollegorna bara vill vara hjälpsamma. Samtidigt vill de inte beskriva detta som en känsla av att de blivit särbehandlade för att de är kvinnor. Istället försöker de finna andra förklaringar, exempelvis åldersskillnader:

Det blir nog lite, jag ska inte säga gulligare för det är det inte. Men det blir nog lite sådär ändå, att dom känner nog lite då att dom är lite större. Fast det kanske har att göra med att man är yngre också. Ah, yngre och yngre, det finns ju en kille som är yngre än mig.

Att försöka finna andra anledningar än kön till dessa upplevelser framgår i flera av de intervjuer vi gjort. Anledningen till detta tror vi är att de inte vill att deras kön skall ha betydelse i yrket. De vill, som Sara uttrycker det, bli sedda ”som en i gänget och inte en kvinna”. Till skillnad från de direkta kommentarer om kvinnors oduglighet, vilka vi presenterat tidigare, är de mer subtila uttrycken i form av särbehandling med stor säkerhet oreflekterade handlingar av kollegorna. Snarare är det ett uttryck för och exempel på hur föreställningar om kön påverkar våra handlingar, såväl som möjligheter att förhålla oss till andra individer. På samma sätt är det exempel på hur svårt det kan vara att bli medveten om hur våra handlingar påverkas av dessa föreställningar. Detta genom att kön sker mer eller mindre omedvetet, eller vad Sara kallar för undermedvetna instinkter.
En annan anledning till att våra informanters beskrivningar av dessa upplevelser är diffusa och svåra att placera i ett större sammanhang tror vi kan vara att de inte haft möjlighet att diskutera dessa upplevelser med andra som har liknande erfarenheter. Genom en kontakt med andra i samma situation skulle de kunna ha möjlighet att upptäcka att de inte är ensamma om sina erfarenheter och placera dem i ett större perspektiv. Detta nämner Anna som något hon funderat kring:

Men det har nog med det där att man vill ha en [kvinnlig] arbetskompis om man säger, som kanske kan ha samma erfarenhet då liksom. För det har ju oftast inte kanske killen då. Han säger bara ”Nä, nä, men så är det ju inte dom menar” eller sådär du vet. Om man kanske kände att ”Jaha varför fick inte jag, var det för jag var tjej eller”, ”Nej, nej, nej, så är det ju inte fattar du väl”, säger dom då fast man kanske kände själv att det låg något i botten då.

De upplevelser vi presenterar i detta avsnitt kan med utgångspunkt hos Mills benämnas som problem genom att de är en produkt av könsstrukturer och svåra att göra begripliga utan att ta hänsyn till dessa strukturers inverkan. Genom våra teoretiska utgångspunkter och frågeställningar har vi under intervjuerna styrt våra informanters berättelser om sina upplevelser i den mening att vi ställt följdfrågor då vi velat att de ska berätta mer om vissa ämnen eller göra en utförligare förklaring. Detta kan ha påverkat dem att i större utsträckning fundera kring och själva analysera vissa upplevelser. I kombination med att de genom våra frågor kunnat ana sig till vad vi var intresserade av, kan detta vara en betydande orsak till att de fått i åtanke de upplevelser vilka vi presenterar i detta avsnitt. Detta kan också vara en av anledningarna till att berättelser om dessa upplevelser främst kommer till uttryck mot slutet av intervjuerna. Genom de frågor vi ställt och det vi uppmuntrat dem att berätta om kan de fått ett förändrat perspektiv på sina erfarenheter, vilket gjort att dessa mer sublima upplevelser blivit betydelsefulla. Erfarenheter som de tidigare upplevt som bekymmer kan genom intervjun i större utsträckning blivit möjliga att förstå som problem vilket skulle kunna vara anledningen till att berättelserna om dessa upplevelser snarare har en spekulerande och fundersam karaktär än deskriptiv. Funderingarna kring dessa upplevelser kan till viss del ha uppstått i intervjusituationen. Att så kan vara fallet antyds av att informanterna, då de berättar om dessa erfarenheter, ofta har svårt att sätta ord på sina upplevelser. Ett exempel på detta är följande citat från intervjun med Eva:

Ja, jag tycker att dom är nog ganska rädda, inte rädda om mig men liksom att man skall ha det bra när man är där nere och att man skall känna att man är välkommen, det märks ju jätte tydligt att dom, det är lite beskyddar, och det kanske är för att man är kvinna då, att dom har det i sig att man skall liksom, såhär att [gestikulerar, typ lägger armen om] så tycker jag nog att det är. Fast då känner jag att jag gör tvärtom, [gestikulerar, ut med armbågarna, skapar utrymme] såhär. Det blir lite att, man vill inte att dom skall göra så för att jag skall visa att detta skall jag klara.

Även om Evas funderingar kring dessa upplevelser kan ha uppstått i intervjusituationen framgår det att de har påverkat henne. Eftersom hon upplever att hon blir alltför väl omhändertagen vill hon bevisa att hon klarar sig själv. Pressen att bevisa att hon klarar sig själv och inte behöver hjälp ledde dock till att hon misslyckades vid en rökdykningsövning:

Vi skulle gå in, jag och en till, och då kände jag att jag var för snabb, jag lämnade och han blev livrädd. Jag får ju absolut inte göra så. /…/ Då kände jag det här att han höll tag i mig och sa att ”Nu så håller du i mig”. Och det hade ju kunnat vara jättefarligt om jag hade gjort så i verkligheten. /…/ Men det fick för mig att det, det var bara för att jag var kvinna som han tog tag i mig, det kändes så då. Men det vet jag inte.

Pressen att visa sin duglighet ledde i Evas fall till att hon misslyckades. På detta sätt kan föreställningen att kvinnor inte är lika lämpade till brandmän som män bli en självuppfyllande profetia. Föreställningen att kvinnor inte klarar arbetet leder till att kvinnorna får press på sig att motbevisa detta, vilket i sin tur leder till en större risk att misslyckas. Dessutom måste de engagera sig för att få möjlighet att bevisa sin duglighet eftersom de manliga kollegorna, säkerligen i all välvilja, försöker undvika att låta kvinnorna utföra vissa arbetsuppgifterna. Vi återkommer till detta under rubriken Att finna sin roll i yrket..

5.4 Kvinna och brandman!

I detta avsnitt kommer vi att diskutera hur informanterna försöker förena föreställningar om kvinnor och föreställningar om brandmannayrket. Under rubriken Symboliskt och Praktiskt tillträde diskuteras informanternas strävan efter tillträde till yrket. I Den heterosexuella normen och särartstänkandet presenteras hur den heterosexuella normen ligger till grund för föreställningarna om två komplementära kön. Vi kommer därefter att i Särart som retorik diskutera hur informanterna försöker skapa en logik i kombinationen brandman och kvinna. I Särartstänkandets nackdelar presenteras hur särartstänkandet blir problematiskt för informanterna som retorik för att förklara sina erfarenheter och nå sina mål. Vi kommer att avsluta analyskapitlet med Att finna sin roll i yrket, en presentation av hur informanterna försöker skapa sig plats i yrket.

Symboliskt och Praktiskt tillträde
Att föreställningar om kön skapar problem för våra informanter beror på att de är engagerade för att få tillträde till yrket. Visserligen har de redan fått tillträde till yrket genom sin anställning, vilket kan ses som ett symboliskt tillträde. Vad vi åsyftar är istället det praktiska tillträdet, vilket avser möjligheten att kunna identifiera sig som ”riktig” brandman och skapa självförtroende i sin yrkesroll. Våra informanter vill få vara brandmän på lika villkor som männen vilket försvåras genom föreställningar om kön och brandmannayrket som maskulint. De upplever att de inte kan bli uppfattade som riktiga brandmän och kvinnor samtidigt trots att de liksom Eva vet att det går att både vara kvinna och brandman. Denna beskrivning stämmer in på samtliga av våra informanter, med undantag av Pia som inte strävar efter det praktiska tillträdet i samma utsträckning. Pia blev tillfrågad om hon kunde tänka sig att ta anställning som brandman. Hon antog detta erbjudande för att ställa upp för det lokala samhället och har främst kollektiva mål. Pia tvekade först till att tacka ja eftersom hon inte trodde att hon skulle klara det. Men sedan räddningstjänsten meddelade att det inte ställdes så höga krav och att varje bidrag var tacksamt tackade hon ja:

Och det är väl också en av orsakerna att dom har sagt att ”Om du så bara ska stå med en vattenslang, det är ju också en insats. Alla behöver ju inte vara inne och släpa ut folk, utan varje bidrag är tacksamt”.

För Pia innebär inte föreställningarna om att man måste vara man för att kunna vara brandman ett problem, eftersom hon inte i samma utsträckning är intresserad av att uppnå det praktiska tillträdet. Detta kan hänga samman med att hon inte är beredd att låta sitt yrkesval ifrågasätta hennes identitet som kvinna. :

Förväntas det att man hela tiden säger: ”Det är klart jag ska fixa detta”, eller ”Det här tar jag” eller ”Det här gör jag”. Eller får man lov som kvinna att säga: ”Men det där tycker jag faktiskt du ska ta, för det där är du säkert bättre på än vad jag är”. Där känner jag många gånger att det är skönt att få vara kvinna hos en man, för man kan säga: ”Det där får du faktiskt ta i, för det där kan inte jag”. Men får man lov till det om man är med på lika villkor?

Pias upplevelser och funderingar skiljer sig mycket från de andra informanterna. Anledningen till detta är framförallt att hon, som vi nämnt ovan, inte i samma utsträckning strävar efter praktiskt tillträde. Av stor betydelse är också att hon är kritisk till den koncentration till individens intressen som hon anser utmärker dagens samhälle. Pia anser istället att det är familjen som bör sättas i fokus. Under intervjun framgår det att hon med familjen avser den heterosexuella kärnfamiljen. Att hon utgår från den heterosexuella normen i sina berättelser och funderingar framgår bl.a. i citatet ovan. Detta blir också tydligt då hon diskuterar hur hon förhåller sig till föreställningen om att kvinnliga brandmän är manhaftiga:

Jag menar om dom hade velat haft en manlig kvinna, så hade dom väl sökt en man. Ja, man söker ju inte kvinnliga män på kvinnojobb för att man vill ha kvinnliga män. Det kan inte, kan inte tro det. Utan man söker väl män för man vill ha män in i kvinnoyrken och kvinnor för att man vill ha in dom i mansyrken. Man ska ju inte ha ett trekönat samhälle, där man har ingenting.

Den heterosexuella normen och särartstänkandet
Att heterosexualiteten ses som norm framgår tydligt i intervjun med Pia. Det är föreställningen om två kön vilka kompletterar varandra som utgör logiken i hennes resonemang. Denna norm är det som begränsar de möjliga alternativ hon kan tänka sig vad gäller syftet med jämställdhet. Hon utgår ifrån att det finns två kön vilka kan komplettera varandra genom att de har olika förmågor. En blandning av dessa förmågor, exempelvis kvinnor med maskulina egenskaper, uppfattar Pia som ett hot mot samhället genom att detta skulle innebära ett ”trekönat samhälle där man har ingenting”. Det heterosexuella tvåkönssamhället framhålls av Pia som syftet med ett samhälle och därigenom blir det enda logiska syftet med jämställdhet liksom kampen för ett mindre könssegregerat samhälle att könen skall komplettera varandra:

När dom här pratade om, en av orsakerna till att dom tar in kvinnor, då är det att kvinnorna kanske har, från naturens sida, en större överblick om det händer fem olika saker samtidigt. Kanske är mer sjukvårdande än många av killarna är. Men det är ingen som sagt att det är din uppgift att vara det eller göra det, utan man räknar väl med att det kommer naturligt sätt.

Liksom Pia antyder är inte uppfattningen om att män och kvinnor har olika egenskaper, vilket gör att dom kompletterar varandra, specifikt för henne. Denna föreställning om kön, vilket kallas särartstänkande eller kompletteringstänkande, kan sägas vara en ganska allmän uppfattning om kön. Detta framgår bland annat i Nina Björks Under det rosa täcket där hon diskuterar hur särartstänkandet präglar diskussionen om kön i massmedia. I citatet ovan syftar ”dom” i ”När dom här pratade…” på den räddningstjänst som hon arbetar vid. Pia har uppfattat det som att det är kompletteringstanken som är orsaken till att räddningstjänsten vill ha fler kvinnor inom yrket. Att det är kompletteringstanken som utgör grunden för diskussionen om jämställdhet inom räddningstjänsten är också vad vi fick intrycket av då vi under förarbetet till denna uppsats gjorde en genomgång av tidningsartiklar på ämnet. Kompletteringstänkandet är inte heller något som utmärker Pia från de andra informanterna. I stort sett samtliga av våra informanter diskuterar nämligen om jämställdhet och sin egen situation utifrån kompletteringstanken. De utgår dock inte från denna föreställning under hela intervjuerna utan pendlar mellan olika förhållningssätt, vilket gör deras resonemang mycket motstridiga. Betoningen av kön som komplementära varierar dessutom mellan informanterna.

Särart som retorik
En av de informanter som i stor utsträckning betonar skillnaden mellan könen är Frida. Hon menar bland annat att kvinnor har bättre simultankapacitet än män:

Jag är tjej, jag kan göra många saker samtidigt utan att det blockerar. Det är män sämre på. Det finns ju såna här hjärnforskare, dom har kommit fram till det /…/ Det är ju en grymt positiv egenskap i det här, för kanske du behöver ha många järn i elden.

Hävdandet av att kvinnor och män har olika egenskaper skapar en logik i jämställdhetsarbetet inom räddningstjänsten. Genom att använda sig av särartstänkandet som retorik kan kvinnor uppfattas ha speciella potentialer att tillföra yrket, exempelvis simultankapacitet eller omvårdande egenskaper. Enligt Sara ger särartstänkandet också en möjlighet att argumentera gentemot dem som är negativt inställda till kvinnliga brandmän:

Vi tänker mer utifrån fler saker. Vi lägger stor vikt på patienten och sådär, och om man kan kombinera dessa två så tror jag nog man kommer fram till ett jädrigt bra resultat. Men det förstår ju inte dom, dom fattar ju inte det. Dom fattar inte att vi kan vara en resurs, utan dom ser ju oss bara som att vi klarar inte någonting.

Liksom Frida, kopplar Sara föreställningen om mäns och kvinnors egenskaper till biologi och arv. Hon tror också att skillnaden mellan könen är till för att kvinnor och män ska kunna komplettera varandra och leva ihop:

Sara: Jag tror att det måste finnas för att vi ska kunna kompensera varann kanske, om vi ska kunna leva ihop. Jag vet inte. Jag tror mycket det ligger i, i och med att dom små flickorna redan från början börjar leka med dockor och killarna börjar leka med bilar. Jag tror att det, allting är något inuti, att det finns någonting som gör att man väljer att kvinnorna pysslar om och har sina gardiner och sina matlagningsrecept och sina viktväktare och allt det här. Det är någon inre grej sådär.
ME: Vad menar du med det?
Sara: Men det, kan inte ni också känna det ibland, att det liksom, det känns som det bara är vi människor som är skapade på det viset på något sätt, att det har funnits med. Det är något jädra arv som går i generna att kvinnan lite granna ska göra det och mannen ska, inte ska, men att dom liksom är såna i personligheten. Vi männi, vi kvinnor är ju väldigt mycket för omtänksamhet och pyssla om och liksom det här med vara mån om och vi vill gärna passa upp. Medan män inte alls har den biten, dom har ju inte det. Det finns ju inte på samma sätt hos en kille som hos en tjej. Och jag tror nog att det har med det att göra, att det kan ha gått i arv ända från, jag menar det har ju alltid varit så att kvinnorna har tagit hand om barnen och varit hemma medan männen har varit ute och jagat och skaffat mat och pengar.

Sara beskriver här att hon upplever att män och kvinnor är olika och har olika förmågor. Att hon tror att denna skillnad är orsakad av biologi gör hennes resonemang motstridigt eftersom hon tidigare i intervjun beskrivit hur hon är rädd att förlora sin kvinnlighet och anstränger sig för att bevara denna. Det blir också motstridigt genom att hon i den första delen av citatet beskriver kvinnor som en grupp vilken hon inte identifierar sig med. Gruppen kvinnor som på grund av någon ”inre grej” ägnar sig åt matlagningsrecept, gardiner och att pyssla om förhåller sig Sara till som ”de andra”. Då hon beskriver hur kvinnor är beskriver hon inte sig själv. Snarare är det en föreställning om hur kvinnor är som hon förhåller sig till. Det är inte kvinnor hon beskriver utan ”kvinnor”. ”Kvinnor” är också något som hon känner distans till:

Sara: Man får ju en helt annan roll när man kommer dit till brandkåren för att det är så annorlunda. Jag menar tjejer, det är ju deras jädra gardinsnack, det är ju liksom så. /…/
ME: Men det tjejsnacket, tycker du det är jobbigt? Eller du sa någonting att du..?
Sara: Ja, jag tycker det är fruktansvärt. Jag förstår varför jag har valt en mansdominerad arbetsplats alltså. Du vet, pffhh, dom är helt otroliga.

Då hon beskriver hur ”kvinnor” är uttrycker hon en distans till denna grupp eftersom hon tycker att ”det kvinnliga sättet att vara på” är ”fruktansvärt” eller ”påfrestande”:

Sara: Dom kan vara så jobbiga, tjejer, dom är ju helt otroliga ibland. Dom snackar så mycket skit bakom ryggen. Killar är bra för dom brukar ändå kunna säga rakt ut vad dom tycker och tänker på ett annat sätt än vad tjejer gör. Dom gaddar ihop sig och snackar om massa jobbiga saker bara, jag vet inte riktigt. /…/ Det är nog bara det kvinnliga sättet att vara på som är påfrestande. Jag skulle nog aldrig kunna jobba på ett ställe med bara tjejer tror jag. Det vet ni väl själva nästan. Eller vad säger du ? [Till Malin] Visst är dom jobbiga ibland?

Att hon, då hon beskriver hur kvinnor är, inte beskriver hur kvinnor är utan hur ”kvinnor” är verkar i diskussionen vara en självklarhet. Det är detta som gör det möjligt för Sara att tala om kvinnor i bemärkelsen ”dom” och samtidigt anta att också Malin upplever det så, att ingen kvinna är som ”kvinnor”. Detta sätt att bemöta Malin som kvinna och därigenom någon de kan identifiera sig med, till skillnad från Mathias, skedde under flera av intervjuerna. Trots att de inte känner Malin antar de att också hon känner en distans till ”kvinnor”. I identifikationen med Malin som kvinna inbegrips alltså antagandet att denna också innebär en distans till ”kvinnor”. Detta har stora likheter med Butlers teorier om att kön (kvinnor) är en imitation av ett föreställt ideal (”kvinnor”). Det verkar, i alla fall under intervjun, finnas en tyst överenskommelse om att så är fallet eftersom Sara utan reflektion antar att också Malin upplever att ”kvinnor” är jobbiga. Detta tolkar vi som ett uttryck för hur ”kvinnor” existerar som en föreställning och symbol vilken används både för att skapa en logik i uppfattningen av individers handlingar, men också för att, eller kanske därigenom, skapa likhet mellan kvinnor och ”kvinnor”. Denna tysta överenskommelse framgår också i intervjun med Carin. I nedanstående citat berättar hon varför hon föredrar att arbeta i en mansdominerad miljö:

Carin: Jag upplever det som om killar är mer, dom flesta i alla fall, att blir det någonting så är man liksom rak mot varandra och ”Va fan, jävla idiot” och du vet sådär va. Medan tjejer blir sura och så går dom och så pratar dom ”Va fan den där
jävla idioten, han var ju inte klok”, du vet, känner du igen det? [Till Malin]. Såna är vi tyvärr.
ME: Är du sån också eller känner du att det..?
Carin: Ja det är alltid svårt att prata om sig själv. Men jag tror inte att jag är sån.

Det Carin berättar i detta citat framstår som mycket motsägelsefullt. I den första delen av citatet diskuterar hon om hur kvinnor (tjejer) är. Hon utrycker en distans till denna beskrivning genom att tala om kvinnor som ”dom” och antyder därigenom att hon, då hon pratar om hur kvinnor är, inte innesluter sig själv i denna kategori. Hon avslutar dock sin berättelse med att hävda att beskrivningen av hur kvinnor är också är en beskrivning av henne själv. Genom att identifiera sig med Malin innesluter hon även henne i sin beskrivning av hur kvinnor är. I svaret på Mathias fråga avslöjar hon dock att hon inte innesluter sig själv i denna beskrivning. Hon tror inte att hon är sån som hon har beskrivit att kvinnor är.
Hennes resonemang är dock logiskt om man utgår från den skillnad mellan ”kvinnor” och kvinnor som vi diskuterat tidigare. Vad Carin gör i den sista delen av citatet är att avslöja att det är självklart att en beskrivning av hur ”kvinnor” är inte är en beskrivning av hur kvinnor är. Detta förefaller både Carin och vi som intervjuare vara medvetna om. Det vore i annat fall mycket ologiskt av Mathias att, efter att Carin beskrivit hur kvinnor är och sagt att hon är ”sån”, fråga om hon upplever att hon är sån. Detta visar på att det under intervjun finns en gemensam överenskommelse om distinktionen mellan ”kvinnor” och kvinnor. Vad som sker genom Mathias fråga är att Carin övergår från att diskutera på ett symboliskt plan till ett individuellt plan. Detta uttrycks då hon svarar ”det är alltid svårt att prata om sig själv”, vilket innebär att hon inte avsett sig själv som person då hon hävdat att hon är som ”kvinnor”. Detta är också anledningen till varför Mathias frågar Carin om hon upplever sig som hon beskrivit att hon upplever sig. Frågan ställdes dock inte som en medvetet retorisk fråga under intervjun för att avslöja hur Carin skiljer mellan det symboliska och det individuella planet. Distinktionen mellan det symboliska och individuella planet, mellan att tala om kvinnor och ”kvinnor”, tycks istället ha varit en gemensamt överenskommen grund för hur vi samtalade under intervjun. Detta verkar vi i lika stor utsträckning som Carin varit (o)medvetna om.

Särartstänkandets nackdelar
För våra informanter förefaller särartstänkandet bli problematiskt på tre sätt. För det första eftersom särartstänkandets snäva könskategorier skapar en begränsad överensstämmelse mellan förståelsen av kvinnor och ”Kvinnor”. För det andra att särartstänkandet ligger till grund för kritiken av kvinnor som brandmän och att de genom att använda sig av särartstänkandet som retorik riskerar att på samma gång stödja det de argumenterar emot. För det tredje att särartstänkandet innebär att kön ges betydelse samtidigt som de inte vill att kön skall ha betydelse.
Den första anledningen till varför särartstänkandet upplevs som problematiskt är att det ligger på ett symboliskt plan och därigenom kan komma i konflikt med upplevelser och erfarenheter på ett individuellt plan. Detta eftersom individer kan ha variationer av förmågor vilka överskrider de gränser som kön, enligt särartstänkandet, innebär. Trots att Frida under intervjun till stor del använder sig av ett särartstänkande kommer hon efterhand på avvikelser som inte stämmer överens med en naturlig skillnad mellan mäns och kvinnors förmåga:

Jag tror att en hel del är biologiskt om man säger. Sen finns det ju dom som har, jag menar det finns ju killar, min morbror, han har simultanförmåga på jobbet, men inte hemma.

Att särartstänkandet i ”verkligheten” blir motsägelsefullt upplever även Pia. Detta kommer bland annat till uttryck då hon diskuterar att räddningstjänsten vill ha in kvinnor eftersom de uppfattas vara mer omvårdande än män:

Men det har ju också med träning att göra. Jag menar det finns ju dom männen som, ambulansförare är ju oftast män. Och dom måste ju ha den överblicken, och det ingår ju i deras träning också, deras utbildning.

Enligt Pia finns det naturliga skillnader mellan män och kvinnor men dessa går dock enligt henne att överbrygga genom träning och utbildning.
Användandet av särartstanken som retorik blir, vilket vi presenterat ovan, problematiskt eftersom det har begränsat förklaringsvärde på erfarenheter i vardagslivet. Begränsningen beror på att särartstanken bygger på en snäv definition av män och kvinnor. Detta innebär också ett problem eftersom det är dessa snäva definitioner som gör kritiken av kvinnliga brandmän möjlig, vilket är den andra anledningen till varför särartstänkandet blir problematiskt. Genom att hävda att män och kvinnor är olika kan man motivera att kvinnor ej passar för yrket och att de kvinnor som söker sig till yrket inte är ”riktiga kvinnor”. Att som kvinnlig brandman stödja särartstanken blir därigenom problematiskt eftersom man då riskerar att stödja de argument som vänds emot en. Denna problematik uppmärksammar Sara och tonar av denna anledning ner sitt retoriska användande av naturliga skillnader mellan könen:

Så jag tror att det är därför det är så olika, för att det finns inuti oss. Och det må väl vara sant kanske. Men jag tror att man inte ska, för det är ju det som är argumentet mycket på brandkåren, varför tjejer inte ska in, bara för att dom ska stå vid spisen,

Det tredje problemet med användandet av särartstänkandet är att de samtidigt som de hävdar att kvinnor har egenskaper vilka är användbara inom yrket inte vill att deras kön skall ha betydelse. Detta eftersom det är föreställningar om kön som utgör ett hinder för dem att få praktiskt tillträde. Att bli uppmärksammade för att de är kvinnor och brandmän är av denna anledning någonting flera av dem upplever negativt. Bland annat berättar Frida om hur hon upplevde det då en lokal tidning ville göra ett reportage om henne då hon fick anställning:

Det kändes lite så, inte kanske märkvärdigt, men liksom ”Haha, det här ska vi allt uppmärksamma” ungefär. Och då tycket jag det var lite: ”Äh, låt mig göra det här, behöver inte bry er om det”. Okej jag är ensam här, men det gör ju inte mig annorlunda för det. Jag är väl som jag är.

Trots att Frida i stor utsträckning använder sig av ett särartstänkande för att motivera sin rätt till praktiskt tillträde, vill hon inte bli uppmärksammad för att hon är kvinna. Detta blir motsägelsefullt eftersom särartstänkandet bygger på en betoning av köns betydelse. Att hon upplever att det är jobbigt att kön betonas uttrycker hon även mot slutet av intervjun:

Ibland blir det lite mer uppblåst det här med kill- och tjejgrejen än vad det behöver bli, tror jag, åt båda håll. Jag menar vi är olika, det är bara så. Det är väl tur det, annars hade det inte vart roligt,

Frida verkar dock inte uppfatta detta som motsägelsefullt eftersom hon i den första meningen menar att kön ges för stort intresse, för att i nästa mening själv ge kön stor betydelse. Anledningen till detta är troligtvis att hon menar att män och kvinnor har olika egenskaper men att detta inte behöver uppmärksammas. Problemet är dock att hon då hon använder särartstänkandet som retorik bidrar till det hon är kritisk mot, nämligen att kön betonas.

Trots att våra informanter ger uttryck för att de upplever särartstänkandet som problematiskt verkar det vara svårt att diskutera om sin situation utan att använda denna retorik. Att använda särartstänkandet som retorik verkar vara det enda sättet för dem att argumentera för sin sak. Särartstänkandet kan därigenom sägas upplevas som fruktbart på ett politiskt plan medan det, som vi presenterat ovan, är problematiskt på ett individuellt plan. Avvägningen mellan dessa två plan blir därigenom problematisk och motstridigt vilket framgår i följande citat från intervjun med Sara. Tidigare under intervjun har det framgått att Saras resonemang är motsägelsefullt. Detta, i kombination med att Sara var mycket öppen med sina funderingar, är anledningen till att vi som intervjuare i denna del av intervjun valde att med ganska provocerande frågor få henne att resonera kring det motstridiga i sin diskussion:

Sara: Jag tycker att om man vill och kan och klarar sig så tycker jag att man ska få komma dit och inte ses som en kvinna utan ses som en människa som vill hjälpa och finnas lika mycket som alla andra. Och jag tror att vi kan vara till en resurs. Men jag säger inte att det kanske är någon jädra, jag menar dom klarar ju sig utan oss också så sett, men om man får in rätt tjej på rätt plats så tror jag nog att vi kan vara en tillgång, det tror jag faktiskt.
ME: I egenskap av kvinna då eller som..?
Sara: Ja, delvis, ja visst. Jag menar vi har ju trots allt ändå några kvinnliga fördelar kanske. Man kan ju hoppas. Lite bra är vi.
MR: Men ändå sa du tidigare att du tyckte det var jobbigt att du blev betraktad som kvinna mer än som brandman, eller om det skulle bli så?
Sara: Ja, det vill man ju inte. Man vill ju inte bli sedd som en kvinna på det viset att man liksom ska stå vid spisen och detta, så vill man ju inte bli sedd. Det var en klurig fråga. Det är klart man vill bli sedd som den man är. Jag menar man är inte annorlunda bara för att man är i det yrket, man är ju den man är, punkt slut, det är bara att acceptera. Jag gör samma sak som ni, sen vad det är för kön, jag menar vad fasen har det för betydelse egentligen?
ME: Men det lät ju lite så eftersom du pratade om hur olika, eller att man kan komplettera varandra på något sett, en man och en kvinna?
Sara: Det är klart att man tänker olika, man är ju olika, men jag menar…
ME: Men är det ändå någonting som ska ses som individuellt eller..?
Sara: Ja, det tycker jag nog. Fan va svårt det blev. Det är klart man ska ses för den man är, och man ska inte ses som en kvinna, men man ska ju ändå, likaväl som en man kan ha, män kan vara olika och ha olika egenskaper som kan vara bra. Jag menar en del killar kan snickra, en del killar kan vara elektriker och jag menar tillsammans blir man ju stora. Man har ju kunskap om massa av områden tillsammans och i och med att män och kvinnor tänker något olika så blir ju det också en grej som, man får ett större, en större vidd på då, att man kompletteras. Men man ska ju inte ses som annorlunda, man ska ju inte ses som en kvinna utan man ska ju ses som en människa som har annorlunda kunskapsområden bara.

Vi tolkar det som att Sara egentligen inte vill att kön skall ha relevans för hennes yrkesval, att hon önskar att hon främst blev sedd som en människa och inte som en kvinna. Som vi nämnt tidigare spelar det ingen roll hur väl hon utför sina arbetsuppgifter. Hon blir ändå först och främst sedd som symbol för sitt kön. Det blir av denna anledning nödvändigt för Sara att använda särartstänkandet som retorik för att kunna argumentera mot de som anser att hon inte är lämplig som brandman eftersom hon är kvinna. Detta trots att hon därigenom går emot sin egen uppfattning eller åsikt om att kön ej borde vara relevant och samtidigt riskerar att ge stöd åt motståndarnas argumentation.
Situationen som vi tolkar att Sara och i varierande utsträckning även våra övriga informanter upplever har stora likheter med den diskussion som förts inom feminismen. Denna har inneburit en kritik av den postmoderna eller (de)konstruktivistiska feminismen, som företräds av exempelvis Butler. Kritikerna har menat att man genom att dekonstruera kön förnekar subjektet för feminismen (kvinnor) och därigenom gör det omöjligt att bedriva politisk feminism. Genom att hävda att kön är konstruerat och att kvinnor inte är en homogen grupp blir det omöjligt att företräda gruppen kvinnor. Konsekvensen av detta blir, liksom för våra informanter, att termen kvinnor är näst intill omöjlig att använda samtidigt som den är nödvändig. Å ena sidan blir termen kvinnor obrukbar, om man med denna term avser hur kvinnor är eller har för erfarenheter, eftersom det finns större variationer mellan individer än termens innebörd tillåter. Om alla världens kvinnor skulle avses med denna term blir den för vid och av denna anledning obrukbar. Å andra sidan blir det omöjligt att förklara erfarenheter eller strukturer för vilka kön har relevans utan att använda sig av termen kvinnor. Termen kvinnor blir därigenom obrukbar på ett individuellt plan men nödvändig på ett politiskt plan.
Gayatry Spivak menade att en lösning på detta problem var användandet av strategisk essentialism. Med detta begrepp avsåg hon att man på ett politiskt plan skulle kunna använda sig av exempelvis kvinna för att kunna argumentera, men att man samtidigt måste vara noga med att poängtera att det är en strategisk generalisering av kvinnor. Informanterna skulle kunna sägas använda sig av strategisk essentialim genom att de använder sig av särartstänkandet som retorik för att argumentera för sin rätt till praktiskt tillträde. Spivak har dock lämnat detta begrepp eftersom det kom att missuppfattas. Genom att termen strategisk i kombinationen strategisk essentialism ofta glömdes bort förlorade termen den funktion som Spivak avsett. Termen kom istället att riskera att de med en essentialistisk uppfattning om kön trodde sig få stöd hos Spivaks teorier. På samma sätt riskerar våra informanter att genom användandet av en strategisk essentialism ge stöd åt de uppfattningar de argumenterar gentemot.

Vi har i detta avsnitt försökt presentera hur särartstänkandet kan användas som en retorik för att motivera kvinnors tillträde till brandmannayrket. Vi har också diskuterat hur särartstänkandet blir problematiskt genom att det bygger på generaliseringar och därigenom kommer i konflikt med informanternas erfarenheter från vardagslivet. De informanter vi genom citat har låtit komma till tals i detta avsnitt är framförallt Pia, Frida, Carin och Sara. Detta eftersom det främst är dessa fyra som uttrycker ett särartstänkande. Det är dock framförallt från intervjun med Sara vi hämtat citat. Anledningen till detta är att Sara, i större utsträckning än de andra, mycket öppet berättade om sina funderingar kring dessa erfarenheter. I intervjun med Sara går det att finna utförliga resonemang om funderingar vilka endast antyds i de andra intervjuerna. Detta kan bero på att Pia och Frida arbetat under en relativt kort tid och därigenom inte i samma utsträckning reflekterat över sina upplevelser. En annan anledning kan vara att Sara är den av de fyra som, enligt vår bedömning, har störst strävan efter praktiskt tillträde och samtidigt har erfarit kollegor som uttryckligen är negativa till kvinnor som brandmän. Därigenom kan hon i större utsträckning än de andra ha funderat kring de teman vi presenterat här.
Som vi nämnt tidigare använder inte Anna och Eva sig av ett särartstänkande i samma utsträckning. I intervjun med Anna nämns det bara i förbigående antydningar om att det kanske skulle vara bra med fler kvinnor inom brandmannayrket:

Men jag tror det är lite bra med blandning där. Fast jag vill inte överreklamera alltihopa, liksom att det är enda lösningen på nåt sätt. Men jag tror inte det är fel heller. Killarna klarar sig bra utan oss där, tror jag faktiskt. Men jag tror ändå det är bra att man blandar upp det litegrann så, för det kan ju komma några nya vinklar på saker och ting. Jag tror dom klarar sitt jobb alltså, utan oss, ärligt talat [skratt], jag tror det. Har dom gjort det i hundra år så gör dom det i hundra år till.

För Anna handlar det inte om att kvinnor skulle ha potentialer att tillföra något till yrket i egenskap av kvinna. Snarare verkar hon uppfatta detta som ett meningslöst argument eftersom hon anser att män klarar arbetet bra själva. Hon menar dock att det är ”bra med blandning” vilket hänger samman med att hon tycker bättre om att arbeta i miljöer som inte helt domineras av ett kön:

Mer än fem män, det är livsfarligt [skratt], skulle aldrig förekomma på en arbetsplats! Nej, jag bara skojade. Nej, men kvinnor är ju också vidriga på sitt sätt när dom blir för många, tycker jag. Eller hur? [Till Malin]

Att finna sin roll i yrket

Men jag vet att jag har tänkt på det många gånger, att alla har en uppgift. Men jag vet inte vad min uppgift är.

Eva har, liksom Frida och Pia, arbetat som brandman under en kort tid och har av denna anledning inte funnit sin roll i yrket. Anledningen till att hon inte använder sig av särartstänkandet i samma utsträckning kan säkerligen vara att hon växt upp i ett litet samhälle där männen var frånvarande under längre perioder och att kvinnorna då var tvungna att sköta allt, inklusive brandbekämpning. Att Eva inte använder sig av särartstänkandet i samma utsträckning som de andra informanterna blir tydligt då hon funderar kring vilken roll hon tror sig kunna ha i yrket:

Det kan vara svårt just när man skall dra slangar hit och som vi säger med kopplingar och detta. Men jag behöver inte bry mig så mycket om det om jag vet att jag har en annan uppgift, senare, att dom som gör, kan det dom gör, och sen är det min tur att jag skall rökdyka då så står de kvar, dom andra står kvar utanför.

Trots att rökdykning är den arbetsuppgift som används som det främsta argumentet mot kvinnor inom yrket, är det denna uppgift Eva tror att hon skulle kunna vara lämpad för. Dessutom förefaller rökdykning vara centralt för föreställningen om yrket som maskulint, vilket exemplifieras av Carin , liksom Chetkovich , med uttryck som ”Brandmännen går in där de andra går ut”. Detta innebär dock inget hinder för Evas möjlighet att föreställa sig själv i denna roll eftersom hon inte anser att det finns en klar uppdelning mellan vad män och kvinnor är lämpade för. Eva skiljer också ut sig från de andra informanterna genom att hon har som mål att vara en förebild för andra kvinnor, vilket hänger samman med hennes kollektiva mål och att hon vill att det ska finnas personer som kan ta över efter henne. De andra informanterna är istället i stor utsträckning quiet rebels och vill inte bli uppmärksammade för att de är kvinnliga brandmän. Vad Eva vill åstadkomma som förebild är att visa att man inte måste vara stor och stark för att vara brandman. Detta framgår i nedanstående citat där Eva diskuterar en tidningsartikel hon läst där kvinnliga brandmän framställs som manhaftiga:

Jag tyckte inte att det var bra. För att jag vet ju att folk känner ju mig sån som jag är nu idag, och jag tror inte att dom kan förknippa mig med den tjejen där. Däremot så kan dom ju se att: ”Hon orkar att göra det och hon orkar att göra det”, och det är ju en helt annan grej. Det behöver man ju inte vara manhaftig för att klara, då kan man ju va lite.. styrka. Sen kan man ju stå och vara helt färdig när man har gjort det, men man klarar det ändå. Och det, det är ju ett gammalt synsätt det egentligen. Det är ju det som vi ska försöka att få bort, det som stod i tidningen tycker jag.

Vad Eva tycker är viktigt inom yrket är snarare psykisk än fysisk styrka. Detta är dock inget som hon menar att kvinnor ska tillföra i yrket. Istället handlar det om en förändring av föreställningen om yrket i allmänhet:

Det är väl det här med egenskaperna då att, framförallt det här att det behöver inte vara stora starka machokillar. Och inte stora starka machokvinnor heller [skratt], fastän jag är på god väg. Utan det är det här psykiska då, jag tror att det är jätteviktigt också

Hon hoppas att det kan ske en förändring av föreställningen om brandmannayrket liknande den hon upplever har skett för polisyrket:

Jag tror att det beror på det här att dom har gått ifrån det här med att man ska vara så stor och biffig och att det är andra egenskaper som spelar in. Att man blir mer klarsynt över hur folk reagerar och när det händer grejer. För jag har ofta tänkt på det här att hur klarar hon av att ta tag i en riktig buse. Men det är ju inte det det handlar om, att ta tag i den utan det kanske handlar om att prata någon till rätta också.

Att förändra bilden av brandmannen nämns även av de andra informanterna. De betonar dock inte som Eva att de vill bidra till en förändring av föreställningen om yrket eller vara förebilder. Istället handlar det om att föreställningen om yrket som macho inte stämmer överens med hur de själva upplever yrket. Detta framgår bland annat i intervjun med Frida:

Jag vet inte om det finns kvar nån gammal bild, en man som är stor och stark, jag vet inte. Men det är ändå på nåt sätt så att ”Kom i mina armar, jag räddar dig”. Nej, men man förknippar det ändå på nåt sätt med råstyrka nästan, eller ja, du ska göra det och det, och du klättrar upp, och du ska rädda, och det är nåt barn, och du ska hänga här och, jag menar så är det ju inte egentligen.

Trots att Frida upplever att föreställningen om yrket inte stämmer överens med hur det är i verkligheten och att denna föreställning är ett hinder för kvinnor att bli brandmän ser hon inte sig själv som en förebild:

Jag kommer inte springa runt och pusha på: ”Kom igen nu och bli brandman” till mina tjejkompisar, det kommer jag inte göra. Men visst vore det kul om det kom in fler, det är det ju helt klart.

Att Frida vill förändra föreställningen om yrket hänger inte samman med att detta skulle göra det möjligt för andra kvinnor att bli brandmän. Istället har det att göra med att hon genom att betona yrkets omvårdande aspekter gör det möjligt att, med särartstänkandet som retorik, finna en plats i yrket vilken hon kan fylla:

Jag är inte klen, alltså jag är inte så, men jag är ju inte lika stark som [”Lasse”] här liksom det är jag inte. Men jag kan nog göra både allt möjligt så, på ett sätt. Men sen vad jag ska bli riktigt duktig på, det vet inte jag ännu, vad som ska bli min specialitet så. Men det är väl lite så också, grunden det är det här med människor. För det är ju ändå dom man, jag menar visst att det brinner ner en villa, men då finns det ju alltid nån som bor i den där villan, oftast finns det några människor inblandade i det hela då. Att finnas där för dom också, med allt som händer.

Eftersom Frida arbetat som brandman under en kort tid vet hon ännu inte vad hennes ”specialitet” i yrket kommer att bli. På samma sätt har även Pia begränsad erfarenhet av yrket. Liksom Frida använder hon särartstänkandet för att finna sin roll i yrket:

Jag tror det gäller sjukvården, omhändertagande, vad ska man säga, den omvårdande biten, det tror jag. Jag ser inte mig själv i första hand som ska in och släcka eld i ett eldhav eller nåt, det gör jag nog inte. Fast jag ska kunna det. Jag ser nog mig själv lite på håll med en vattenslang nånstans och en sjukvårdsbädd intill.

Att Pia tror att hon kommer få sköta de omvårdande uppgifterna blir för henne naturligt eftersom hon menar att kvinnor är mer omvårdande och att syftet med kvinnor inom räddningstjänsten är att de kan tillföra dessa egenskaper. En annan orsak kan vara att hon har erfarenheter från vårdyrken. Detta nämner hon dock inte själv som en av orsakerna till varför hon tror att hon kommer att få en vårdande roll i yrket. Vi tolkar det istället som att det är hennes uppfattning att det är mer naturligt för en kvinna att vårda som gör att hon ser sig lämpad för dessa uppgifter. På samma sätt verkar det vara detta som ligger till grund för att Frida, trots att hon inte har erfarenheter från vårdyrken, tror att hon kommer att ha en vårdande roll.
Även de av vara informanter som har längre erfarenhet av brandmannayrket har tagit på sig eller blivit tilldelade en vårdande roll:

I min grupp då kanske inte dom skulle sätta mig, det som är det tyngsta som jag känner nu i brandkåren det är när man ska klippa sönder bilar vid trafikolyckor och sånt. Och ofta så behöver inte jag det, för då tar jag hand om patienten, den som är skadad. Så att där kommer jag undan då.

I citatet ovan antyder Carin att det kanske inte bara är så att det är hon själv som valt denna roll. Enligt vad hon berättar undviker hennes kollegor att låta henne ta de tyngre uppgifterna. Att hon istället skall ta hand om de vårdande uppgifterna verkar därigenom också vara en roll som hon förväntats ta och som hon blivit tilldelad. Detta accepterar dock Carin eftersom hon upplever det som positivt att ta hand om dessa uppgifter och därigenom slippa de tyngre. Hon antyder detta då hon menar att ”där kommer jag undan”. Anledningen till att hon har fått dessa uppgifter behöver inte bara bero på att det finns förväntningar på vad hon klarar och inte klarar eftersom hon är kvinna. En annan anledning som säkerligen har stor betydelse är att hon har tidigare erfarenheter från vårdyrken. Detta har dock inte Anna, som också haft en vårdande roll i yrket:

Anna: Men jag fick nog vara den som gick fram och tröstade. Den lite kvinnliga rollen så, hade jag ju faktiskt där också. Så att man tar i en och ”Det ska gå bra det här”. Men det behövs ju det med. Det får vara nån som är lite sådär ödmjuk, medan dom andra kanske har fullt upp med att greja eller bryta loss dom eller vad det nu är det gäller då.
ME: Var det nåt som du kände som förväntades av dig eller var det nåt som du. . .?
Anna: Nä, jag kände nog inte att det förväntades. Men jag tog nog den rollen själv ändå tror jag, lite automatiskt på nåt sätt. För dom andra var så bra på allting. Får man ju hitta en roll som man är bra på eller så.

Anna har tidigare arbetat inom bland annat verkstadsindustri och trodde sig kunna ha användning för sina kunskaper om maskiner inom brandmannayrket. Eftersom de andra ”var så bra på allting” valde dock Anna att ta den omvårdande rollen och hon poängterar att detta faktiskt är en viktig del av arbetet. Hon säger att hon inte förväntades ta den rollen, snarare upplevde hon att det förväntades för lite av henne:

Anna: Jag tyckte inte dom förväntade sig nånting, jag menar dom skulle gärna ha burit mina slangar och hjälpt mig över tröskeln. Nej, men det var lite så. Fick nästan ryta till ibland liksom: ”Nej, det gör jag själv!”. Så det förväntades sig tvärtom ingenting, tyckte jag. Nästan för lite, kunde bli arg på det att man liksom: ”Ah, men jag kan ju också göra det” fick man nästan säga ibland, för det var lite för sådär gentlemannastilen runt omkring tyckte jag.
/---/
MR: Hur reagerade dom då, om du sa ifrån?
Anna: Nej, dom kom väl på sig själv lite och fnissade lite åt sig själv sådär ibland att: ”Ah, ja just det ja, hon jobbar ju också här”, sådär lite kunde det vara ibland. Men man får inte ta illa vid sig heller för dom vill ju inte liksom, dom vill ju väl om man säger så. /…/ När man var lite yngre tog man det nog inte så. Det var nog bättre sen när man hade jobbat, och förstod att: ”Ah ja, men det är ju faktiskt väldigt tungt och han är ju kanske lite starkare än mig, så han kan ju göra det då” och sådär, om man tar det på den positiva sidan då. Jag kanske kan göra nåt annat, eller så.

Anna berättar här att hon fick anstränga sig för att få möjlighet att visa att hon klarade av arbetsuppgifterna eftersom hon upplevde att det förväntades för lite av henne. Hon känner dock ambivalens inför kollegornas agerande då det gjorde henne irriterad samtidigt som hon upplever att de bara menade väl. Senare kom hon att bestämma sig för att inte ta illa vid sig och försöka finna uppgifter som hon fick ”sköta ifred”. Att hon själv valde den vårdande rollen verkar därigenom inte vara helt sant. Snarare framstår det som att hon ”tvingades” ta denna roll eftersom det var i denna hon fick förtroende av sina kollegor. Att Anna fick ta hand om de sjukvårdande uppgifterna förefaller således inte bero på vad hon förväntades ha för egenskaper, utan vilka egenskaper det förväntades att hon inte skulle ha. Exempelvis att hon, liksom Carin, inte förväntades klara av de tunga eller farliga uppgifterna:

MR: Förändrades deras inställning efter det att, eller när du hade vart med ett tag?
Anna: Inte på den biten, just om det var tungt och sådär. Eller om det var nåt lite farligt så, då skulle nog inte jag få gå fram i första läget, helst inte tror jag. Så där förändrades det nog inte, utan det var nog bättre att han som hade lite fel på fingret gick fram. Jag vet en gång speciellt, tänker jag på. Det var nämligen så att det var ett hus som brann och det var, skulle upp på taket och plocka bort tegelpannorna för att det hade liksom börjat att pyra där uppe och sådär. Och det var lite bräckligt och farligt, man kan ju kanske ramla igenom och så. Och då vet jag att jag stod helt fullt påklädd med rökdyk, mask och grejer och var liksom beredd på att ja, men nu går jag upp då. Och då var det såhär att då kommer en chef där och säger liksom såhär: ”Ah, du kan väl gå upp på taket”, och han var inte ens färdig till att göra det då. Så jag blev såhär liksom: ”Ah, men jag då, jag är ju liksom, det är ju bättre jag går upp” ”Eh, nä, ja, vänta lite… se, ah här var ju två andra här ja, vi skickar upp dom då istället”. Det var såhär, ändå var dom tyngre och allting. Det är ju mycket lättare för dom att ramla igenom.
MR: Hur kändes det, var det så att du ville vara med där eller?
Anna: Ja, klart man vill vara med, jag vill inte stå där och titta eller så. Man är ju med för att man vill vara med, annars är man ju inte med. Jag vill inte vara där som en andra handens arbetare, man vill liksom göra det som man, ja, som andra eller så. Hade jag vart en man i det läget så hade det liksom att ”Du går upp nu” liksom, för jag var ju färdig och allting. Men jag vet inte vad det beror på, ibland är det nog lite osäkerhet så, ifrån männens sida också tror jag: ”Klarar hon det här tro? Äh, vi skickar upp den istället” eller sådär, jag vet inte.

Att Anna tagit på sig den vårdande rollen har inte att göra med hennes tidigare yrkeserfarenheter, utan med att hon blir uppfattad som kvinna. Att kvinnor inom mansdominerade miljöer tvingas in i roller som anses kvinnliga Annas situation skulle kunna ses som ett belägg för föreställningen om att kvinnor är mer omvårdande och att de därigenom kan vara en resurs inom brandmannayrket. Detta genom att Anna arbetar inom yrket och sköter de vårdande uppgifterna. I själva verket är det dock så att det är denna föreställning som är orsaken till att Anna har dessa uppgifter, det är inte en inneboende essens hos henne som kvinna. Att kvinnor inom mansdominerade miljöer på detta sätt ofta tvingas ta roller som anses kvinnliga diskuteras även av Marianne Blomsterberg m.fl. i deras studie av kvinnor på mansdominerade gymnasieutbildningar. De finner att kvinnor var tvungna att använda sig av vad de kallar överlevnadsstrategier, exempelvis att anta ”kvinnliga roller som den manliga omgivningen känner igen och accepterar”. Anna skulle förmodligen kunna vara en brandman på lika villkor som sina manliga kollegor om det inte vore för föreställningarna om hur kvinnor är. Hon skulle då kunnat få användning av de erfarenheter och kunskaper hon har med sig från sina tidigare yrken. Men eftersom hon måste anstränga sig för att få möjlighet att kunna visa sig duglig på dessa områden, väljer hon istället att utföra de uppgifter för vilka hennes kompetens inte blir ifrågasatt. Anna, liksom i varierande utsträckning även de andra informanterna, använder därmed överlevnadsstrategier i den bemärkelse att de antar en omvårdande roll vilken kollegorna känner igen som kvinnlig och därför accepterar. Föreställningen om att kvinnor inte kan vara ”riktiga” brandmän liksom att kvinnor är som ”kvinnor” blir därigenom en självuppfyllande profetia.

6. Slutdiskussion - att bryta mönster och upprätthålla normer

Informanterna vet att det går att vara brandman och kvinna eftersom de identifierar sig själva som kvinnor och arbetar som brandmän. Vad som gör deras yrkesval problematiskt är att brandman och kvinna är normerade begrepp. Genom att brandman förknippas med maskulinitet och kvinna med femininitet uppfattas de som varandras motsatser då maskulinitet och femininitet får sin betydelse genom att kontrasteras mot varandra. Informanternas yrkesval ifrågasätter denna dikotomi och de utmanar därigenom könsstrukturer.
För informanterna innebär detta möjlighetskostnader i form av exempelvis ifrågasättande av deras identitet som kvinnor. Att vara kvinna är centralt för informanternas identitet och de är därigenom beroende av att andra uppfattar dem och bemöter dem som kvinnor. Genom sitt yrkesval riskerar de dock att antas vara maskulina. Detta är något som inte överensstämmer med hur informanterna identifierar sig själva och de vill därför inte bli uppfattade så. Denna problematik har uppstått genom deras yrkesval och de föreställningar som förknippas med detta. Att de antas vara maskulina är inte först och främst beroende av dem som individer utan istället av föreställningar om yrket som maskulint vilket bland annat framgår av att de på krogen antas vara maskulina först då de avslöjat sin yrkestitel.
Genom den heterosexuella matrisens logik kan antagandet om dem som maskulina leda till att de antas vara homosexuella, eftersom maskulinitet kopplas till en vilja att attrahera kvinnor. Då maskulinitet, genom den heterosexuella matrisen, också antas vara ett uttryck för manligt kön ”avväpnas” informanternas potentialer att ifrågasätta brandmannayrket som maskulint. Som en följd av antagandet att kvinnliga brandmän är maskulina och homosexuella, som ett uttryck för att de i grund och botten är män, kan kvinnor och femininitet fortfarande vara det som brandmän definieras gentemot. Det blir härigenom mer logiskt att kvinnliga brandmän är maskulina och homosexuella än feminina och heterosexuella. Av denna anledning tvingas informanterna, som en konsekvens av deras yrkesval, att vara övertygande om att det är feminina kvinnor och anstränga sig för att agera sitt kön ”rätt”. De försöker därigenom att undvika möjlighetskostnader genom att i större utsträckning reglera agerandet av sitt kön.
Att vara feminin kommer dock i konflikt med den maskulina kultur på arbetsplatsen som informanterna upplever att de måste anpassa sig till för att kunna bli accepterade som brandmän. Samtidigt upplever de att de inte kan delta i denna kultur på samma villkor som män, eftersom de blir bemötta som kvinnor och därigenom associerade med det som den maskulina kulturen definierar sig själv emot. Även om detta kan sägas bekräfta dem som kvinnor upplever informanterna detta som negativt, eftersom det inte är i denna bemärkelse de vill bli bemötta som kvinnor. Vad de upplever som negativt är att de blir sedda som symboler för sitt kön snarare än som individer, de blir sedda som ”kvinnor” snarare än kvinnor.
”Kvinnor” är något informanterna känner distans till. Dels eftersom ”kvinnor” är en snäv definition av hur kvinnor är och därigenom inte rymmer informanternas, liksom andra kvinnors, variationer av egenskaper och intressen. Dels eftersom ”kvinnor” innebär en föreställning om att kvinnor har vissa egenskaper, vilka informanterna känner distans till. De varken har eller vill ha vissa av dessa egenskaper. Det är denna diskrepans mellan ”kvinnor” och kvinnor som gör det möjligt för informanterna att bryta mot könsstrukturer. Överskridandet av gränser för kön genom exempelvis yrkesval, vilket behandlas i detta arbete, vore omöjligt om det inte vore för att kvinnor inte är som ”kvinnor” liksom män inte är som ”män”.
Det är denna snäva definition av och förväntning på hur kvinnor är som ligger till grund för argumenten mot kvinnor inom yrket. Kvinnor antas inte kunna arbeta som brandmän eftersom ”kvinnor” anses sakna de egenskaper som man menar krävs inom yrket. Informanterna upplever att det är svårt att bemöta denna kritik eftersom de inte känner igen sig själva i kritikernas föreställningar om hur kvinnor är. De upplever det svårt att motbevisa dessa argument då kritiken inte rör dem som individer utan ”kvinnor”. Oavsett deras individuella prestationer kan de, så länge de blir sedda som ”kvinnor”, alltid bli utsatta för denna form av kritik. Att de bryter mot könsstrukturer och att dessa strukturer påverkar deras relationer till andra kan härigenom medföra möjlighetskostnader i form av begränsningar av deras möjligheter till självförtroende i sin yrkesroll.
Informanterna upplever också att de får begränsade möjligheter att visa sin duglighet vid utförandet av arbetsuppgifterna då deras arbetskollegor vill undvika att de utför arbetsuppgifter som anses tunga eller farliga. Att de gör detta beror troligtvis på viljan att underlätta för informanterna och visa att de är positiva till kvinnor inom yrket samt en osäkerhet i att förhålla sig till kvinnor som kollegor. Informanterna upplever ambivalens till detta bemötande eftersom de blir irriterade över att de inte får samma möjligheter att utföra arbetsuppgifterna som sina manliga kollegor, samtidigt som de antar att kollegorna bara menar väl. Upplevelserna av dessa situationer är också motstridiga genom att informanterna blir bemötta som ”kvinnor”, vilket å ena sidan bekräftar dem som kvinnor och å andra sidan motverkar deras strävan efter praktiskt tillträde. Kollegornas bemötande av informanterna vid dessa situationer grundar sig i föreställningar om kön och är därigenom orsakade av könsstrukturer. För informanterna innebär detta möjlighetskostnader då de riskerar att bli uppfattade som maskulina om de strävar efter att få utföra dessa arbetsuppgifter, samtidigt som deras möjligheter till praktiskt tillträde begränsas om de inte anstränger sig för att få utföra arbetsuppgifterna. Identiteten som kvinna kommer därigenom i konflikt med identiteten som brandman. Genom att strukturer verkar genom individers handlingar förs motsättningen mellan föreställningarna om brandman och kvinna på ett symboliskt plan över till ett individuellt plan. Kollegorna har troligtvis inte för avsikt att försvåra informanternas upplevelse av identitet som kvinna och brandman. Istället är detta ett resultat av föreställningar om kön vilka har avgörande betydelse för deras möjligheter att förhålla sig till informanterna.
Avsikten med informanternas yrkesval har aldrig varit att ifrågasätta föreställningar om kön eller förändra könsstrukturer. Istället är detta oavsiktliga konsekvenser av deras handlingar som de upplever negativt eftersom de försvårar deras strävan att uppnå individuella mål. Själva önskar de att föreställningar om kön och brandmannayrket inte skulle ha betydelse för hur de blir bemötta eller uppfattade. Eftersom föreställningar om kön kan sägas vara en grundläggande komponent för individers identitetsskapande och interaktionen mellan individer, tvingas informanterna dock att förhålla sig till att deras yrkesval utmanar dessa föreställningar.
Möjligheten att både identifiera sig som brandman och kvinna är förutsättningen för att informanterna skall nå sina individuella mål. Men för att göra detta måste de förhålla sig till föreställningar om kön, föreställningar som innebär att kombinationen brandman och kvinna uppfattas som omöjlig. För att kunna förena dessa och argumentera mot de som menar att dessa är oförenliga, använder sig informanterna i varierande utsträckning av särartstänkande i kombination med en nyanserad bild av brandmannayrket. Genom att hävda att kvinnor och män har olika egenskaper eller förmågor och att de förmågor kvinnor har är centrala för utförandet av arbetsuppgifterna, skapas en logik i att även kvinnor bör ha tillträde till yrket. Detta innebär inte bara en möjlighet att argumentera för sin rätt till praktiskt tillträde, utan även att deras identitet som kvinna inte behöver bli ifrågasatt på grund av deras yrkesval. Genom att segregera brandmannayrket vertikalt så att arbetsuppgifter fördelas mellan könen blir det möjligt att förstärka sin identitet som kvinna i yrket. Det blir också möjligt att förstärka sin identitet som brandman då det finns uppgifter som kvinnor anses mer lämpade för än män. Genom denna överlevnadsstrategi får de möjlighet att vara med ”på riktigt” och inte som ”en andra handens arbetare”. Den vertikala segregeringen av yrket innebär också att kvinnliga brandmän inte behöver uppfattas som ett hot av de som vill bevara föreställningen om yrket som maskulint. Arbetsuppgifterna kan då normeras som antingen maskulina eller feminina och utföras av antingen maskulina brand-män eller feminina brand-kvinnor.
Samtidigt upplever de dock en distans till särartstänkandet eftersom detta bygger på föreställningen om ”kvinnor”. Särartstänkandet rör sig på ett symboliskt plan och har därigenom begränsad överensstämmelse med informanternas erfarenheter och upplevelser. Informanterna upplever också särartstänkandet problematiskt eftersom det ger kön betydelse och att det är detta som ligger till grund för kritiken mot kvinnor som brandmän. Trots dessa nackdelar använder informanterna sig av särartstänkandet då det ger dem möjlighet att argumentera för deras rätt till praktiskt tillträde. En annan anledning kan säkerligen vara att det är särartstänkandet som ligger till grund för stora delar av jämställdhetsdebatten i exempelvis massmedia.
Som vi tidigare nämnt är inte syftet med informanternas yrkesval att ifrågasätta könsstrukturer, utan istället en oavsiktlig konsekvens som de själva upplever negativt eftersom könsstrukturerna är ett hinder på vägen mot deras individuella mål. För att nå dessa mål tvingas informanterna att försöka undvika möjlighetskostnader vilket resulterar i att de upplever det omöjligt att bryta könsstrukturerna. Genom att brandmannayrket segregeras vertikalt och att kvinnors tillträde motiveras med en föreställning om könens särart reproduceras könsstrukturerna. Detta är enligt Lorber en vanlig konsekvens då individers yrkesval utmanar föreställningar om kön:

When women and men work in nontraditional occupations, gender typing is often maintained symbolically, as when policewomen view their work as social work and men nurses emphasize the technical and physical strength aspects of what they do.

Våra informanters erfarenheter är ett exempel på vad Lorber menar med gender bendings, att utmanande av könsstrukturer inte lyckas bryta utan endast bända dessa. Informanterna utmanar könsstrukturer genom sitt yrkesval, men tvingas att reproducera könsstrukturerna för att få praktiskt tillträde och samtidigt bevara sin identitet som kvinnor. Att de använder sig av särartstänkandet och en vertikal segregering av yrket gör det möjligt för dem att bli uppfattade som kvinnor och brandmän. De riskerar i annat fall att bli uppfattade som maskulina, homosexuella kvinnor och därigenom som män födda i en kvinnas kropp. Detta skulle likväl resultera i en reproducering av könsstrukturerna eftersom de då uppfattas som män vilka söker sig till ett mansdominerat yrke. De blir härigenom omöjligt för dem att överskrida gränserna för kön så länge de bara blir placerade på den ena eller andra sidan av denna gräns.

Då förändringar av könsstrukturer förefaller vara en process som kräver tid kommer troligtvis kvinnors inträde i brandmannayrket framförallt bidra till en förändring av föreställningen om yrket som maskulint. Detta skulle i sådana fall ha stora likheter med den förändring av föreställningen om polisyrket som den större andelen kvinnor inom detta yrke bidragit och fortfarande bidrar till. Även om informanterna genom sina handlingar inte kan förändra könsstrukturer som råder idag, kan de på sikt bidra till en förändring av könsstrukturer genom att fungera som förebilder för andra kvinnor och därigenom bidra till en ökande andel kvinnor inom yrket.
Att de kan fungera som förebilder är något informanterna, med ett undantag, inte vill bli uppmärksammade för och i denna bemärkelse är de quiet rebels. De vill inte bli uppmärksammade för att de är kvinnor och brandmän eftersom detta innebär ett uppmärksammande av det de upplever som ett hinder på vägen mot deras individuella mål. Nämligen den föreställning att brandman och kvinna är en självmotsägelse vilken var anledningen till vårt val av ämne för detta arbete. Att vi uppmärksammade dem, med fokusering på just denna problematik, verkar de dock inte upplevt som negativt. Anledningen till detta tror vi är att de givit oss sitt förtroende vilket vi är mycket tacksamma för. Även om vi i detta arbete inte haft möjlighet att ge utrymme för alla nyanser i informanternas berättelser och erfarenheter hoppas vi att vi gjort dem rättvisa.
Vi har valt att avsluta detta arbete med ett utdrag från intervjun med Anna. I citatet sammanfattas flera av tankegångarna i detta arbete och det är även härifrån vi hämtat titeln till vårt arbete. Hon funderar här kring anledningen till att det inom ambulansyrket finns en, i förhållande till brandmannayrket, stor andel kvinnor trots att dessa yrken har många likheter.

Det har jag funderat på ibland. Det är ju väldigt tungt vet du, men där är jättemånga kvinnor. Men det kanske är mer tillåtet för dom vårdar, det är ju sjuksköterska mer. Så då är det ju liksom okej om dom tar i där lite. Men jag tror inte det har så mycket med, det är gamla inkissade revir och där vill man inte gärna släppa in folk liksom. Men det är väl sådär att, det är väl lite stolthet kanske. Det är ju männens sista utpost egentligen nästan, lite sådär som är lite glamour runt på nåt sätt. Lite hjälte över det hela. Menar det har ju alltid varit mannen som är hjälten. Och det är säkert lite jobbigt då att släppa in kvinnan där: ”Vad ska hon där och göra, det är vi som är hjältarna”.

Sammanfattning

Genom kvalitativa intervjuer med sex kvinnliga deltidsbrandmän och en kvinna som sökt tjänst som brandman har vi avsett att undersöka om och i så fall hur könsstrukturer kan begränsa individers handlingsmöjligheter. Vi har även avsett att undersöka om individer som kan sägas överskrida gränserna för kön kan bidra till en förändring av könsstrukturer. För analysen av vårt empiriska material har vi använt oss av teorier om kön och kvinnor inom mansdominerade yrken samt tidigare forskning kring kvinnliga brandmän. Syftet med uppsatsen är att studera hur könsstrukturer kan fungera och hur dessa kan komma till uttryck på individnivå utifrån exemplet kvinnliga brandmän. För att göra detta valde vi att utgå från följande problemformulering: Hur förhåller sig de kvinnliga brandmännen till föreställningen om brandmannayrket som maskulint, respektive föreställningar om kön och hur påverkar detta deras möjligheter att skapa självförtroende i sin yrkesroll, samt möjligheterna att av andra bli respekterade som brandmän?
Föreställningar om brandmannayrket som maskulint och föreställningar om kön får betydelse för informanternas möjligheter att identifiera sig som kvinnor och brandmän. Genom sitt yrkesval bryter informanterna mot könsstrukturer vilket medför möjlighetskostnader bland annat i form av ifrågasättande av deras identitet. Informanterna identifierar sig själva som kvinnor, men till följd av yrkesvalet riskerar informanterna att antas vara maskulina. Att bli uppfattade som kvinnor och feminina kan dock innebära att de inte blir accepterade som brandmän. För att skapa en överensstämmelse mellan den identitet de tillskriver sig själva och den identitet andra tillskriver dem använder informanterna i varierande utsträckning säratstänkande. Genom att hävda att kvinnor har egenskaper som är viktiga för arbetet och segregera yrket vertikalt, försöker informanterna undvika ifrågasättandet av deras identitet som kvinnor samtidigt som de skapar sig en plats i yrket.
Förändringar av könsstrukturer förefaller vara en process som kräver tid, vilket gör att kvinnors inträde i brandmannayrket förmodligen framförallt bidrar till en förändring av föreställningen om yrket som maskulint. Informanterna kan dock på sikt bidra till en förändring av könsstrukturer genom att fungera som förebilder för andra kvinnor och därigenom bidra till en ökande andel kvinnor inom yrket.

Litteraturförteckning

Litteratur
Andersson, Ann-Cathrine. Brandman - och kvinna?. Karlstad: Räddningsverket, 1997.
Andersson, Ann-Cathrine. Kvinnor i utryckningsstyrka. Stockholms Brandförsvar, 1997.
Björk, Nina. Under det rosa täcket: Om kvinnlighetens vara och feministiska strategier.
Wahström & Widstrand, 1999/1996.
Blomsterberg, Marianne, Gunilla Fürst och Agneta Göransson. Att bryta mark för
brytare: Om jämställdhetsfrågor i gymnasieskolans reformering. Göteborg:
Göteborgs universitet, Sociologiska institutionen, Forskningsrapport nr 97, 1990.
Bradley, Harriet. Men’s Work, Womens Work. A Sociological History of the Sexual
Division of Labour in Employment. Cambridge and Oxford: Polity Press, 1989.
Breakwell, Glynis M. The Quiet Rebel: Women at Work in a Man´s World. London:
Century Publishing, 1985.
Butler, Judith. ”Gender is burning: Questions of appropriation and subversion.” in The
Visual Culture Reader, ed. Nicholas Mirzoeff, 448-462. London: Routledge, 1998.
Butler, Judith. Gender Trouble. Feminism and the subversion of identity. New York:
Routledge, 1997.
Chetkovich, Carol. Real Heat: gender and Race in the Urban Fire Service. New
Brunswick, New Jersey and London: Rutgers University Press, 1997.
Danemark, Berth, Mats Ekström, Liselotte Jakobsen och Jan Ch. Karlsson. Att förklara
samhället. Lund: Studentliteratur, 1997.
Holme, Idar Magne, och Bernt Krohn Solvang. Forskningmetodik: Om kvalitativa och
kvatitativa metoder. Lund: Studentlitteratur, 1997/1991.
Johansson, Ann. ”Rekrytering av brandmän” i Brandman - och kvinna?, Ann-Cathrine
Andersson, bilaga 3. Karlstad: Räddningsverket, 1997.
Kvale, Steinar. Den kvalitativa forskningsintervjun. Lund: Studentlitteratur, 1997.
Larsson, Lisbeth, red. feminismer. Lund: Studentlitteratur, 1996.
Lorber, Judith. Paradoxes of Gender. New Haven and London: Yale University Press,
1994.
Lorentzi, Ulrika. ”Könsstrukturer i mansdominerade organisationer” i Brandman - och
kvinna?, bilaga 2. Karlstad: Räddningsverket, 1997.
Mills, C Wright. Den sociologiska visionen. Arkiv förlag, 1997/1957.
Paul, Caroline. Fighting Fire. New York: St. Martin´s Press, 1998.
Persson, Inga och Eskil Wadensjö, red. Glastak och glasväggar?: Den könssegregerade
arbetsmarknaden. SOU 1997:137.

Tidskrifts- och tidningsartiklar
Bergman, Ylva. ”-Här känner jag mig trygg”. Aftonbladet, 8 augusti 1995, 21.
Butler, Judith. ”Det performativa könet: Kroppsliga inskrivanden, performativa
omstörtningar”. Res Publica nr 36/37 (1997): 13-23.
Danius, Sara. ”Svinvakterskan äventyr: Om den vanskliga distinktionen mellan kön och
genus”. Ord & Bild nr 1(1995): 44-55.
Giertta, Cecilia. ”Kvinnor söks till brandkår”. Dagens Nyheter, 20 januari 1997.
Ivansson, Gunno. ”Svårt för kvinnor klara Stockholms höga krav”. Sirenen nr. 4
(1998): 8.
Lucal, Betsy. ”What it means to be gendered me: Life on the boundaries of a
dichotomous gender system”. Gender & Society vol 13 nr 6 (1999): 781-797.
Lundahl, Pia. ”Vårt autentiska jag”. Lambda Nordica nr 3-4 (1996): 23-37.
Olson, Lena. ”Jobb för en karl?”. Genus nr 1 (2000): 8-11.
Roseneil, Sasha. ”Postmodern Femininist Politics. The Art of the (Im)Possible?”. The
European Journal of Women’s Studies vol.6 Issue 2 (1999).
Sager, Bengt. ”Kvinnor satsar på att släcka bränder”. Göteborgs Posten, 15 augusti
1995.

Opublicerade källor
Lundahl, Mikela. Föredrag om ”Gayatri Chakravorty Spivak och den andres talan” på
Atalante, Göteborg. 24 april 19.00. Anordnat av tidskriften Gläntan.
Ericson, Mathias och Malin Rutström. ”Lite rött på läpparna…”. Stencil, Sociologiska
institutionen, Göteborgs Universitet (1999).
Nehls, Eddy. ”I det här jobbet kan du inte bete dig som en käring”. Stencil, Etnologiska
institutionen Umeå universitet (2000).
Samtal med Sara Hagström, Svenska Kommunförbundet, 26 maj 2000.

Bilaga: Intervjuguide

Namn?
Född?
Civilstånd?
Utbildning, värnplikt, tidigare yrken?
Fritidsintressen?

Del 1

Kan du berätta lite om hur det kom sig att du sökte dig till brandmannayrket?
Hur väcktes intresset?
Vad var det som lockade dig mest då?
Vad var det som gjorde att du bestämde dig för att bli brandman?
Vad kände du till om yrket då?
Hur hade du fått reda på det?
Kan du berätta lite om hur du fick anställning?
Var det första gången du sökte anställning som brandman?
Vad var det för form av anställning?
Hur länge har du arbetat som brandman?

Kan du berätta lite om hur omgivningen reagerade?
Har du blivit uppmuntrad och/eller ifrågasatt?
Varför tror du att de reagerade så?
Om du blivit ifrågasatt, hur har du bemött detta?
Har deras inställning förändrats?

Tycker du att yrket är speciellt på något sätt?
Vilka tror du det är som söker sig till brandmannayrket?
Stämmer detta in även på dig?

Är det något som gjort att din bild av och förväntningar på yrket förändrats?

Vilka egenskaper tycker du att en brandman skall ha?

Del 2

Det är först under de senaste 5-6 åren som diskussionen om kvinnliga brandmän kommit igång. Om man jämför med exempelvis militär- eller polisyrket så är det ganska sent.
Vad tror du är anledningen till att frågan om kvinnor inom brandmannayrket dykt upp först nu?
Varför tror du att det finns så få kvinnor inom brandmannayrket?

Räddningstjänsterna har ju fått en allt större andel kvinnliga sökanden sedan mitten av 1990-talet.
Vad tror du är anledningen till detta?

Det finns ett relativt stort antal kvinnor som är anställda på deltid, medan det är mycket få som har heltidstjänst. Vad tror du detta beror på?

Om du fick välja mellan en deltidstjänst eller heltidstjänst vilken skulle du då välja? Varför?

Har du någon erfarenhet av manliga brandmäns attityder till kvinnor som brandmän? (positiva, negativa)
Hos kollegor, då du sökte eller i massmedia?
Vad har de för argument?
Vad tycker du om de argumenten?

Vi har gått igenom en del tidningsartiklar och där verkar kvinnliga brandmän ofta ses som en självmotsägelse. Vad tänker du kring detta?
Har du själv mött denna attityd?
Varför tror du att man upplever det så?
Tror du att dessa föreställningar kan komma att förändras genom att det kommer in fler kvinnor i yrket? Hur?

Upplever du att du får försvara ditt yrkesval mer än om du hade sökt dig till ett mindre ”maskulint” yrke?
Var du förberedd på detta då du sökte?

Ofta har kvinnor i mansdominerade yrken (och vice versa) upplevt att de måste göra dubbelt så bra ifrån sig som männen för att kunna övertyga dem om att man duger. Känner du igen detta?
Kan du ge exempel?
Varför tror du att det kan vara så?

Contributors

Content

Useful links

Research Advice

Homepage

About us

Contact us